Debatten om Play och betydelsen av att sätta film i sitt sammanhang


Sedan filmen Play har haft premiär har den fått blandade reaktioner. Bland kritiker har den fått mycket bra kritik. På kritiker.se är filmen den 10:e bästa filmen i världen från 2011, den har snittbetyg 4.0 vilket är remarkabelt för en svensk film.Sedan tog det fyr i helvete. Debatten har rasat i främst DN och Aftonbladet om filmen Play – rent generellt kan man säga att de flesta varit kritiska mot filmen på olika sätt. Senaste inlägget kommer från Ulrika Stahre  – hon tar barnperspektivet i http://www.aftonbladet.se/kultur/article14048716.ab. Hon går även i klinch med rasism och klasstolkningarna som återfinns i artiklar som de Play-kritiska som

Daniel Strand och Adam Wickberg Månssons http://www.aftonbladet.se/kultur/article14032144.ab,  Åsa Linderborgs två inlägg http://www.aftonbladet.se/kultur/article13979089.ab  och http://www.aftonbladet.se/kultur/article14009244.ab och de  försvarande som America Vera-Zavalas http://www.aftonbladet.se/kultur/article14019440.ab.
I DN har debatten sett lite annorlunda ut – Ruben Öslund skrev själv om sina upplevelser och svar på en del av kritiken i DN – läs det gärna här: http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/vand-inte-bort-blicken. I DN har debatten varit mer sansad (speciellt i kommentatorsfälten). Inläggen har även varit väldigt personliga (inklusive Östlunds eget). Jonas Hassen Khemiri ger 47 anledningar till varför han grät när han såg Play: http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/47-anledningar-till-att-jag-grat-nar-jag-sag-ruben-ostlunds-film-playStefan Jonssons artikel ”Play missar de andras perspektiv” koncentrar sig mer på debatten än filmens innehåll men det är intressant det med – den kan man läsa här: http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/play-missar-de-andras-perspektiv. Bland de mest spännande inläggen kommer inte helt oväntat från Hynek Palas och hans artikel om Play fångar svensk rasism: http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/play-fangar-svensk-rasism. Så varför radda upp en massa debattartiklar om Play? Tja för ALLA saknar ett perspektiv – de har inte med publiken – inte heller de som arbetar med publiken. Det hade verkligen varit spännande om någon av alla dessa skribenter hade frågat t.ex. publiken på Backateatern eller de som jobbade med publiken efter filmen (dvs vi – Filmpedagogerna, Backateaterns personal) hur de upplevde arbetet med filmen. För oavsett vilket perspektiv artikelförfattarna har så har de ett perspektiv av att de vet hur andra upplever filmen. Det de gör ju är på sätt och vis att skapa ett vi och dom andra (som de ofta kritiserar). Så hur var det att arbeta med Play och elever? Enkelt svarat – väldigt svårt. Utvecklat – kan man väl säga att eleverna upplevde alla de nyanser och åsikter som getts uttryck i artiklarna ovan. Då även lärarna verkar ha haft samma problem så blir det inte lättare att arbeta med filmen i skolan. Det stora problemet har dock varit att ungdomarna som såg filmen på Backateatern – inte fick någon introduktion – något som regissören Östlund inte heller ville att de skulle få. Detta gjorde eleverna extremt konfunderade inför det de såg. Positiva upplevelser får jag nog säga saknades direkt efter filmen. Men efter att eleverna fått lite nycklar till att tolka filmen samt allra viktigast, fått den bakgrundsinfo som de flesta som debatterar filmen nu fått, så blev diskussionen och upplevelsen en annan. Den allra bästa ingången har varit att tala om genre och jämför med den liknande filmen Borat (som Fredrik Holmberg gjorde). Med den ingången så förstod eleverna filmen på ett annat sätt och kunde strukturera sina upplevelser på ett helt nytt sätt. Det kan även tilläggas att filmen har en filmhandledning från Svenska Filminstitutet/Film i skolan som ni kan läsa här: http://sfi.se/PageFiles/20916/PlaY2.pdf

Trots att den skrevs innan de första visningarna på Backa och över en månad inför debatten så kan man väl säga att mycket av efterföljande debatt finns i handledningen. Så om lärarna t.ex. hade förberett eleverna på filmen innan hade man vunnit väldigt mycket. Med filmer som Play så måste man filmen i ett sammanhang innan filmvisningen – i alla fall när man visar den för unga människor. Eftersom Östlund ville nå dessa – så hade det hjälpt de unga åskådarna. Det hade förmodligen även hjälpt lite äldre åskådare som debatten ovan visar på. Så sammanfattningsvis – att sätta film i sitt sammanhang skall verkligen inte underskattas, inte heller bör man glömma att ibland fråga publiken vad de tycker istället för att säga vad de tycker åt dem.

Posted on december 9, 2011, in Filmer, mediekritik and tagged , , , , , , , . Bookmark the permalink. 2 kommentarer.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: