Monthly Archives: mars 2013

TV 3.0 – kan vi verkligen fortfarande prata om TV?

Som föreläsare om film och TV i över 20 år har det hänt mycket med ungdomars (och även vuxnas medievanor). Filmbranschen har varit tvungen att anpassa sig och ställa om till en ny medieverklighet. Film går bättre än någonsin på bio och på nätet men tappar kraftigt i DVD-försäljning och uthyrning. Dagens biofilmer är allt mer stora visuella spektakel, gärna i 3d, som snarare kan ses som evenemang än bra berättelser. Att ett riskkapitalbolag går in och köper majoriteten av SF-bio är rätt talande. Bio är allt mer att jämföra med konserter, mässor och andra evenemang. Det handlar inte lika mycket om berättelserna längre. Vill man ha berättelser – så ser man på TV eller i alla fall TV-serier.

Frågan är dock om vi fortfarande kan tala om TV i traditionell mening. Traditionella TV-serier skapades för att passa utsatta tidsslottar i tv-tablån. De skapades ofta för att innehålla reklam. Strukturen på TV-serierna blev anpassad efter reklamen oavsett om programmen var 23 minuter (30 minuter med reklam) eller 44 minuter (1h med reklam). TV-serierna finansierades med reklam. Det behövdes tittare för att kunna sälja dem till reklamköpare. Hade ett TV-program inte tittare, då lades det ned. Så är det inte längre. Med hjälp av främst internet har TV-tittandet förändrats radikalt. Folk ser mer på TV-serier nu än någonsin. TV-serier har i snart 15 år varit haft bättre berättelser än vi mött på filmduken. Allt fler filmregissörer går över till även TV. Men framförallt de stora manusförfattarna hittar vi inom TV.  Men, är det TV vi pratar om? TV – ser man väl hemma på en TV-apparat? Traditionellt när programmen gick. Detta ändras nu drastiskt – speciellt i USA. Tidningen Wireds senaste nummer har fokus på TV. Magasinet pekar på just hur våra tittarvanor håller på att fullständigt förändras, så pass att det börjar påverka innehållet. Detta är trender vi allt mer börjar se även hos de elever vi har hos oss.

Låt oss titta lite närmare på dessa trender och hur de kan tänkas påverka framtidens TV:

  • Dåliga tittarsiffror spelar inte lika stor roll längre.
    När vi frågar våra elever vad de ser på TV brukar de alltid nämna samma fyra serier Simpsons, Family Guy, 2 ½ men och Vampire Diaries. Det alla dessa serier har gemensamt är att de går på TV6. Det är sällan deras favoriter men de tittar gärna på dem. Ber man dem säga vilka TV-serier de följer så dyker de upp c:a 40 olika titlar just nu – allt från Big Bang Theory och Gossip Girl till Girls, Game of Thrones, Walking Dead och Homeland. Så verkar även trenden vara i USA. Det mest sedda Tv-serierna på traditionell tv i USA når 15 miljoner amerikaner. Den mest nerladdade serien i världen förra året var Game of thrones – den har c:a 1,3 miljoner tittare.CapturFiles_239
    Det finns två stora skillnader mellan de mest populära serierna vad gäller tittare och nedladdning. 1. Game of Thrones är mycket mer omtyckt av sina tittare än de populäraste serien till antalet tittare. 2. Game of thrones går på HBO – för att se den måste man ha ett abonnemang hos HBO alternativt köpa serien då den gått färdigt. Kabelbolag som HBO och AMC har förändrat spelfältet för TV-serier. Dessa kanaler är reklamfria – du köper abonnemang. De flesta köper abonnemang pga av att dessa kanaler erbjuder TV-serier man verkligen vill se. Men även HBO lägger ner serier som har få tittare oavsett hur många priser de vinner och hur bra kritik de får. Det som idag avgör om serier får gå kvar i USA börjar bero på att man börjar mäta popularitet och tittare på ett helt nytt sätt. Har serier en stor popularitet inom t.ex. sociala medier är det värt mycket om det går att som bolag kapitalisera på detta, speciellt om det är i målgruppen 15-25 år. För popularitet i sociala medier, bloggar etc brukar tyda på att dessa tittare verkligen är engagerade i sin serie. Så numera kan även serier med traditionellt dåliga siffror  som 30 rock, Parks and Recreation och Community få gå kvar på annonsfinansierade kanaler.  Det finns dock en aspekt till  – allt fler ser serier när de själva vill och inte just den dagen de visas på TV:n. Med dagens teknik börjar detta bli allt mer möjligt att göra lagligt – såväl i USA som i Sverige. Och över till nästa stora trend.
    Amclogohbologonetflix
  • Bingetittande och jag vill själv bestämma när jag ser på program.

Hur bedömer man idag hur populär en serie är? Du kan titta på hur många som ser den när den sänds. Det blir i USA ofta rätt låga siffror. Du kan räkna på hur många som spelar in serien. Siffrorna ökar. Du kan börja räkna på hur många som ser din serie strömmande på dina egna strömmande tjänster. Siffrorna ökar ännu mer. Du kan räkna hur många som köper serieavsnitten på t.ex. itunes, amazon. Siffrorna fortsätter att öka. Betyder det att man nu vet hur populär en serie är? Nej, för nu kommer nästa del. Serien börjar visas strömmande på Netflix och där är 70% av det man ser på Tv-serier. Serien börjar säljas på DVD och hela säsongen går att ladda ned från Amazon, iTunes etc. Nu vet man hur populär ens serie är. Det är många parametrar det där. Jag har vänner som aldrig kollar på serier när de går på TV. De kollar enbart på Tv-serier när de gått klart. Då menar jag inte gått klart sin säsong, utan helt klart, de skall vara avslutade. Först då vet de att serien blir en full berättelse, att den gick klart och att den berättade klart det den skulle. Jag börjar ana att det kommer bli allt fler som tänker så här. Den stora nya trenden i USA och säkert även i Sverige är ”Bingewatching”. Man ser igenom hela säsonger i ett svep – man behöver inte vänta på att nästa avsnitt skall sändas. Det har ju redan sänts, så man tar ett avsnitt till, och ett till etc. Sedan har det gått 10 timmar. Detta är ju Netflix affärsidé. Man lägger inte upp serier förrän säsongen är avslutad. Så man kan se på hur många avsnitt man vill på raken (eller i alla fall så många avsnitt som har tid att se). Detta sätts nu på prov till fullo när Netflix börjar producera TV-serier själva. Man lägger upp hela sin nya serie House of Cards, alla tretton avsnitt på en gång. Detta hade man redan testat innan med Lillyhammer med viss framgång. Nu blev framgången monumental, House of Cards blev Netflix mest sedda titel någonsin. Det verkar som om Netflix fyller ett behov av att kunna se hela berättelser på en gång när man själv vill.

Nu jobbar de även på att återlansera TV-serien Arrested development eller som TV4 kallade den Firma Ruffel & Båg. Detta leder oss in på den sista och kanske mest intressanta trenden:

  • Narrativa förskjutningar i TV-serie berättandet. Arrested development var en Tv-serie som många älskade, men som hade få tittare. Alltså lades den ner med det gamla sättet att tänka på: tittare=reklamintäkter. Det är en serie som hjälpte fram flera karriärer, främst Jason Batemans och Michael Ceras. Den var inte helt lätt att ta till sig om man inte varit med från början. Nu produceras nya avsnitt åt Netflix. Alla avsnitten kommer läggas ut samtidigt. Men, upplägget kommer vara såsom Akira Kurosawas Rashamon – varje episod kommer vara utifrån en karaktärs synvinkel. Så i vilken ordning du ser avsnitten kommer spela roll för din upplevelse av serien. Med andra ord Tv-serien, uppmanar dig till att se alla 30 minuters avsnitt flera gånger, gärna på raken. Det kommer förmodligen bli olika narrativ för åskådaren. Detta är givetvis mycket spännande för oss som arbetar med berättande i alla dess former. För det som verkligen attraherar elever till Tv-serier är att de erbjuder bra berättelser. Hela säsonger kan allt mer ses som romaner där avsnitten är kapitel. Karaktärer kan i Tv-serier utvecklas på ett sätt de inte kan i film, där stereotypa framställningar ofta blir räddningen för filmskaparna. När allt fler ser serier i långa sammanhängande sjok kan man även mycket lättare låta berättelsetrådar gå över flera episoder eller presenteras i en episod för att tas upp flera episoder senare. Vissa serier med en tydlig egen ”mytologi” har ju gjort så sedan länge. Då krävs dock att serien har en stor fanbas som stannar kvar och följer med denna utveckling och är intresserade av ”mytologin”. Detta fungerade t.ex. med Lost men inte alls med Heroes. Frågan är hur framtidens Tv-serier kommer se ut? Vilka berättelser kommer berättas och hur kommer dessa berättelser konstrueras?

Tillbaka till rubriken –  kan vi verkligen fortfarande prata om TV? När vi börjar få TV-serier skapade för strömmande tjänster som Netflix och för all del HBONordic – hur kommer vi då se på TV – traditionell TV. Visst har många av oss strömmande tjänster kopplade till en TV-apparat – men många av oss har också dessa tjänster i datorn, mobilen, surfplattan, via projektor och TV-spel. Vi ser inte bara på Tv-serier på ett annat sätt, i stora sjok, när vi själva vill. Vi ser dom även via annan teknik än just TV-apparater. Tv-branschen har en spännande resa framför sig. Vi som publik kan bara just nu glädjas att det görs mer bra TV än någonsin. Kanske får vi snart börja kalla det något annat då plattformen (TV:n) ger efter för innehållet (serierna). Content is still king men är fortfarande the Medium the message?

Annonser

Hackers, övervakning, RSS-läsare och ett lästips

I måndags sändes ett program om Hackers i Vetenskapens värld. Därefter följde en spännande möjlighet till samtal efter programmet. Programmet kan ni se här

Image

chatten kan ni läsa i sin helhet här. Samt läsa vad Marcin De Kaminski som chattade skrev om det hela här.

I vetenskapsradions veckomagasin så handlade det om bl.a. varför vi inte röstar via internet i Sverige och hur dagens nätverkssamhälle är väldigt sårbart. Bland annat talade man om forskarrapporten ”Det digitala samhället” som ni kan läsa här (eller klicka på bilden).

Boken-Digitala-Samhället-poster-400x303

I samma veva kom också nyheten att nyheten att Google lägger ner Google Reader. Denna nyhet har säkert helt passerat förbi många men är intressant av flera orsaker i skolan.

1. Google reader var ett mycket användbart sök och forskningsverktyg i skolan. Man kunde samla RSS-feeds och sedan t.ex. söka i dom, oftast flera år tillbaka vilket gjorde att Google Reader fick samma funktion som samkörda databaser oftast ger på t.ex. bibliotek. Nu verkar det inte finnas någon ersättare.

2. Som det tas upp i Vetenskapsradion – vi vet inte vad Google, Facebook och andra kommer göra med den information vi ger dom om oss som användare. Många har velat tro att dealen är den att vi ger information till t.ex. Google och de ger sedan oss gratis produkter som t.ex. Google Reader, Google Earth, Google Apps etc. Det blev ju väldigt tydligt att så är inte fallet, Google tar information från oss och känner de inte för att ge oss gratis produkter så slutar de med det och det är inget vi kan göra något åt.

Hitler sammanfattar det riktigt bra i detta klipp:

Vill du arbeta med denna typ av frågor med dina elever i Engelskan så rekommenderar jag verkligen att jobba med boken Homeland av Cory Doctorow. Det är en bok skriven för unga och utspelar sig i en nära framtid där staten övervakar allt. Fast precis som sägs i både Tv-inslaget och radioinslaget – denna nära framtid är egentligen redan här – allt går att ta sig in i och vi vet inte till fullo vem som kan eller vill övervaka oss. Boken går att ladda ned gratis för läsning här:

http://craphound.com/homeland/

homeland

Här kan ni ladda ned lärarhandledning:

http://media.us.macmillan.com/teachersguides/9780765333698TG.pdf

och här kan ni läsa olika handledningar som berörs i boken Homeland kring privatliv, övervakning, hackers, enkryption och att göra civilt motstånd:

http://www.instructables.com/member/m1k3y

Internet – vän eller fiende?

Förra veckan skrev vi om rapporteringen kring ”13 åringen från Kumla”. Det handlade om näthat, nätmobbning, nätkränkningar och slutligen om grooming. Under den veckan kom olika personer och organisationer ut och uttalade sig kring frågan. Frågorna kring det som hade skett förändrades under veckan. Däremot fanns där hela tiden ofta en gemensam nämnare i ”skuldfrågan”, nämligen Internet – nätet är ett farligt ställe för unga. Denna vecka när känslostormarna kring tragedin i Kumla har lugnat ner sig kommer många bra och användbara resurser för er som arbetar i skolan.

I veckan lanserades nämligen Unga Online –kolla in tjänsten här:

http://ask.fm/ungaonline

ffungaonline

”Fråga forskarna; Unga online” är en helt ny webbtjänst där forskare från svenska universitet svarar på frågor om unga och internet med utgångspunkt i vetenskaplig forskning. Just nu bemannas frågelådan av Elza Dunkels ( http://www.kulturer.net ) och Marcin de Kaminski ( http://www.cybernormer.se )

Här har ni möjlighet att fråga forskare om internet – just nu Elza Dunkels och Marcin de Kaminski.

Elza hade en gratis föreläsning om internet och unga igår 20 mars på nätet den kan ses här i efterhand – missa inte den:

Marcin de Kaminski har skrivit om den senaste veckans händelser på cybernormer – läs gärna hans inlägg här:

Därför är nätfilter en typiskt dålig idé

Och hans debattartikel i Expressen.

När vi ändå är inne på temat nätet – Karl Dahlstrand som jag föreläste med tillsammans för skolledare i Göteborg var aktuell i GP:

gpframsidanatkrankning

http://www.gp.se/nyheter/goteborg/1.1418354-nu-ska-hatet-kartlaggas

Förra veckan kom även en mycket intressant dom kring kränkningar och sk. näthat och vem som bär ansvar för detta – den beskrevs så här i Journalisten:

http://www.journalisten.se/nyheter/viktig-dom-ger-bloggar-fribrev-vid-fortal

Som vanligt vill jag passa på att vi gärna kommer till skolor och talar kring dessa frågor – med elever, pedagoger och föräldrar!

Är du källkritisk min lille journalist?

Förra veckan var spännande. Filmpedagogerna föreläste för fullt med Biblioteksutbildning, 8-mars dag med Globala skolan och föreläsning på Mediedagarna, MEG 2013. Där lanserades den svenska översättningen av UNESCOs MIK-läroplan samt ett material som kan hjälpa er att arbeta med MIK i utbildningen. Det kan ni beställa här.

MIK svensk framsidaNordicomMIK

På MEG 2013 hände mycket annat spännande. Många olika undersökningar presenterades, bl.a. Förtroendebarometern – med vilka medier och vilka inom media som svenska folket har förtroende för. Ur denna vaskades nyheten att Janne Josefsson är den inom media som svenska folket har högst förtroende för. Man kan man undra vad de bygger denna nyhet på? Tittar man på siffrorna bakom undersökningen – vilket journalister inte verkar gjort, är det kanske lite förhastat att hävda att svenska folket har högst förtroende för Janne Josefsson. Frågan som ställdes var denna: ”Finns det någon person verksam i svensk press, radio, TV eller i digitala medier som Du särskilt uppskattar?Av 1220 svarande har 419 nämnt en person. Av dessa 419 har 11% nämnt Josefsson vilket gör att han har den högsta procentsatsen av de nämnda. Vilket innebär att i en undersökning på 1220 personer eller 419 (om vi är snälla mot de som gjort undersökningen) så har c:a 40 personer stort förtroende för Josefsson. Det är statiskt inte så mycket att dra stora slutsatser av. Filmpedagogerna har skrivit om undersökningar, statistik och källkritik tidigare. Här på bloggen finns även Jan Stridhs snabbskola i tolkning av statistik. Det känns som om professorerna Sören Holmberg och Lennart Weibull kanske borde besöka sin kollega Jan Stridh och utbilda sig lite. Även andra journalister borde kolla källor lite bättre.

På kvällen den 8 mars var det ett grävseminarium i Göteborg. Författaren och debattören Maria Sveland var inbjuden till en paneldebatt. Om ni följer sociala medier så kan ni inte ha missat att det blev väldigt dålig stämning under denna ”debatt” och även i eftersnacket. På flera ställen i olika medier skrev sedan deltagarna om vad som hade ”hänt”. Exakt vad som hände vet vi inte och problemet blir att journalisterna helt plötsligt inte vet hur de skall förhålla sig till det uppkomna. Debattörerna är alla trovärdiga källor, varav en är den journalist som svenska folket enligt nyheterna har störst förtroende för. Vilken källa skall man då som journalist lita på? Kanske skall man låta bli att ta ställning, och helt enkelt inte rapportera eller skriva om det.

Radioprogrammet Medierna sänder ett program från MEG. De talar om oansvariga utgivare – Facebook, Instagram och Twitter. Samma dag kommer en debattartikel från Utgivarna (som vill kalla sig ansvariga, kan tänkas) där man som utgivare av tidningar, radio och TV inte vill bli granskade mer än idag. Den självreglering vi har idag räcker resonerar man. Sedan nämner man även i denna artikel att de oansvariga utgivarnas oansvar leder till att de ansvariga utgivarna verkligen måste ta ansvar.

Tillbaka till radioprogrammet Medierna. Där hävdar man att de oansvariga utgivarna Facebook, Instagram och Twitter borde lyda under samma lagar som publicister eftersom de får samma yttrandefrihetsskydd. Problemet är bara det att det inte är samma sak. Sociala medier är inte ansvariga utgivare i Sverige. Det är inte Instagram som är skyldiga till att det skapas ett kränkande konto på deras tjänst. Vissa tycker att det borde vara så – men effekten blir då att dessa företag tar bort sina tjänster från Sverige på ett liknande sätt som Facebook, Twitter och Google gjort i Kina.

Ännu mer anmärkningsvärt är att man i Medierna inte talar om det företag som faktiskt går in och styr journalistiskt innehåll i Sverige, nämligen Apple. Varför inte det? Är det för att man är rädd att Apple kanske tar bort SR:s poddar från iTunes? Eller kommer att ställa högre krav på innehållet i SR?

Så kommer då denna vecka. Den största nyheten verkar nu bli att en trettonårig flicka begått självmord i Kumla. Kort beskrivet: en tragedi. Tyvärr är det så att denna typ av mycket tragiska händelser ofta sker i Sverige utan att de blir nyheter (bland 15-24 åringar är det enligt socialstyrelsen den vanligaste dödsorsaken). Varför blir det då en nyhet? Hon begick enligt medierna självmordet pga. näthat. Sverige har fått sitt första fall där näthat har lett till självmord. Frågan är då, om man vet varför hon begick självmord? Det har ännu inte redovisats i media. Det som framkommit är att på skolan där flickan gick har mobbning och kränkningar förekommit, och att flickan varit mobbad. Det redovisas även att på en del av de sociala forumen där hon rört sig så har kränkande kommentarer förekommit. En kille är misstänkt för att ha använt sig av hot via nätet för att få 13-åringen att agera i sexuellt kränkande sammanhang. Det är jättebra att detta lyfts upp men i mångt och mycket är det spekulationer kring en tragisk händelse. Förmodligen (och nu spekulerar jag) är det fler faktorer som ligger bakom. Nyhetsflash: Detta blogginlägg skrevs igår onsdag den 13 mars. Under kvällen igår verkar den senaste utvecklingen av nyheten vara att det är att man inte söker en pojke utan en sk. Nätpedofil och att flickan utsatts för det som kallas grooming.  Nyheten verkar även med denna nytillkomna information tappat sitt nyhetsvärde.

Att media spekulerar i tragedier är inget nytt. Sådana händelser har ett nyhetsvärde hävdar man. Det har de säkert, men jakten på nyheter verkar kunna leda till att man slarvar med källkritiken.

Igår onsdag skrivs det i SvD och sägs i SR att hälften av barnen är kränkta på nätet. Dessa siffror har vi som föreläsare på området aldrig hört eller läst tidigare (eller sett inom forskningen). Vem kan tänkas ligga bakom en sådan undersökning? I detta fall är det anti-virus och nätsäkerhetsbolaget Norton by Symantec. Varför ställer sig inte en enda journalist frågan om vad detta bolag har att vinna på att presentera en sådan undersökning? Eller för att ställa frågan på ett annat sätt. Varför frågar journalisterna inte forskare som Elza Dunkels och Ann Frisén som gjort STORA undersökningar i ämnet – baserat på stort underlag från hela Europa, och frågar sig varför deras undersökningar skiljer sig från Nortons? Ni kanske enbart har sett en undersökning från Friends? Det är samma undersökning, det är Friends och Norton by Symantec som gjort den tillsammans med YouGov.

Hade man gjort samma typ av källkritiskt arbete om det rört sig om något annat? Hade man rapporterat att sockermängden i läsk minskar enligt en färsk studie från en läsktillverkare? Eller hade man även frågat dietister, läkare eller andra forskare som kan ha något intressant att säga i frågan? Bara en stillsam undran. När vi föreläser för elever kring sociala medier så trycker vi på hur viktig källkritik är i skolan, men även utanför.

Behöver journalisterna en kurs i källkritik?

%d bloggare gillar detta: