Monthly Archives: mars 2014

Mata inte mediatrollen – arbetet med sociala medier fortsätter…

På sistone har vi fortsatt föreläsa en hel del om sociala medier, både för skolledare, lärare och för elever. Det är ett mycket givande arbete – speciellt att föreläsa för och samtala med elever om något som så tydligt intresserar dem så mycket.

Mikaelbuff

Arbetar man med detta ämne så vill lärare och skolledare att man talar mycket om konsekvenserna av att använda sociala medier. Här i Göteborg har vi ju väldigt tydligt exempel på hur det som hände på sociala medier påverkade köttvärlden dvs den fysiska världen (inte på nätet).  Personligen är jag rätt övertygad att det som hände här i Göteborg påverkade hur man rapporterar saker på Instagram i hela världen.

Förra veckan hamnade jag i diverse diskussioner på sociala medier kring frågan om nätkränkningar efter att Symantec och Friends lanserat sin rapport på om mobbning och kränkningar på nätet. Läs den här. I fredags var det dags igen efter Friends kampanj #unselfie.

I båda fallen blev det artiklar, radioinslag och skriverier – som dessa:

http://www.svt.se/nyheter/sverige/medierna-blaser-upp-faran-med-natet
http://hej.blekk.se/2014/03/21/det-ar-inte-selfiens-fel-friends/
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=5817429

Det finns problem med rapporter som den som Symantec och Friends lanserade. Inte bara det att rapporternas siffror differentierar sig så från t.ex. skolans verklighet eller att man talar om lite olika saker. Enligt rapporten så kränktes t.ex. 200000 10-16 åringar förra året på nätet. Skolinspektionen fick in 600 anmälningar i frågan. Det stora problemet är detta: Varför sådant fokus på det negativa i rapporten istället för det positiva. Varför inte ta barn och ungas perspektiv? Och fundera på varför de tillbringar så mycket tid på nätet? Hur de tillbringar sin tid? Vad man kan göra för att deras tid på nätet skall bli bättre? Nästan alla som arbetar med sociala medier och nätet vill ju ändå detta (kanske inte Symantec).

Mata inte medierna med enkla lösningar. Enkla siffror som att var tredje barn kränks på nätet eller att 200,000 barn kränktes förra året på nätet i Sverige kommer ALLTID leda till svarta rubriker och reportage. Bara för att ta ett exempel från min spelhalva. Jag utbildar elever, lärare, skolledare och föräldrar. Forskning från hela världen (läs här) visar nämligen att det viktigaste som finns är att vi pratar med varandra – alla dessa grupper. Lika viktigt är att vi känner att vi kan tala om det. För lärare brukar jag kalla min föreläsning efter ett tips från Elza Dunkels: EXTRA EXTRA! Det kommer gå bra för barnen bara vi talar med dem! Så i Symantec/Friends rapport upptäckte jag att 3 av 4 kränkta barn på nätet fick hjälp från lärare vid nätkränkningar. Enbart 26% kände att de inte fick den hjälpen. Detta är siffror i rätt riktning, även om Symantec/Friends lyfte fram det negativa istället. Även engagemanget hos föräldrar i frågan verkar ha ökat enligt denna undersökning. Tyvärr syns inget av detta i medierapporteringen kring dessa frågor.

Hela denna problematik blir ännu mer komplex när man diskuterar ansvar. I GP skrevs en debattartikel som ville att företagen som erbjuder tjänster inom sociala medier skall ta större ansvar. Att Facebook/Instagram samt KIK t.ex. skall agera bättre och snabbare för att ta bort kränkningar från nätet. Allt detta önskar i stort sätt alla jag talat med kring dessa frågor. Men…det finns ett problem vad gäller föräldrars och skolans ansvar som sällan lyfts upp. Nämligen: hur skall man som lärare, förälder förhålla sig till åldersgränser?

Låt mig ge två exempel: Om man undervisar på en mellanstadieskola – låt säga en 4:e klass – barnen är 10-11 år – är det då okej att använda Facebook i undervisningen? Facebook har 13 års gräns. Många barn har säkert Facebook-konton i den åldern men kan man som lärare uppmana eller tom kräva av barnen att gå med i Facebook för att man har en klassgrupp där? En personlig undersökning jag gjort på mina senaste grupper visade att alla som hade Facebook hade skaffat sig konto innan de var 13.

KIK som är en mycket populär app bland unga har 17 års gräns. Senaste klasserna jag hade, var ingen 17 år gammal. 95% använde appen dagligen. Båda dessa tjänster Facebook och KIK toppar listan över ställen där man blir kränkt på nätet enligt Symantec/Friends. Har man som förälder ansvar för vad ens minderåriga barn använder för sociala medier tjänster? Kan man och bör man i skolan tala om och använda tjänster som barnen använder men där de inte har åldern inne? Om de som inte har åldern inne råkar ut för kränkningar på dessa tjänster vems är då ansvaret? Barnets? Vårdnadshavarens? Skolans? Företaget som erbjuder tjänsten?

Så det bästa vi kan göra är att fortsätta tala om dessa frågor. Helst i en god ton. Helst utan att skrämma livet ur föräldrar och skolvärld genom att fokusera mer på det som är positivt än det som är negativt med sociala medier. Vill ni ha ett gott positivt exempel? Här kommer ett exempel. Vore underbart om vi fick flera sådana artiklar istället allt som på sitt sätt sprider rädsla och hat.

Kom gärna till oss på Filmpedagogerna för att få reda på mer kring dessa frågor. Just nu arbetar vi mycket med filmen IRL – och vi har skrivit om vårt tidigare arbete här.

Använder fortfarande detta exempel på sociala mediers mycket positiva kraft:

Tv-serierna är den nya romanen – Om True detective och föreläsningen Bok till film

10 mars 2014 sändes sita avsnittet av True detectives första säsong. Samma vecka har Filmpedagogerna premiär på sin nya elevföreläsning Bok till film – film till bok. Dessa två händelser hänger ihop mer än man skulle kunna tro.

Är man svenskalärare och har lite mer avancerad svenskaundervisning inom t.ex samhälls- och naturvetenskaplig inriktning så skall man enligt de nya läroplanerna arbeta mycket med genrekunskap, olika berättarstilar och uttryckssätt i både elevernas läsande och skrivande. Då passar just föreläsningen bok till film – film till bok så bra in för er som arbetar just med detta. Vad har det då att göra med True Detective? Ja, True Detective är en på många sätt unik TV-serie. Kanske främst utifrån aspekten av författande.

True Detective

Inom filmen har man talat om filmens skapare som författare/auteur. Detta främst från modernister som Ingmar Bergman, Akira Kurosawa eller Andrei Tarkovsky. Nyare kända auteurer är Lukas Moodysson, Lars von Trier eller Wong Kar Wai. Kvinnliga auteurer är t.ex. Catherine Breillat, Claire Denis och Catherine Bigelow. Filmskapare som oftast var både regissörer och manusförfattare. Man såg tydligt deras kännemärken och vision, deras författande av berättelsen. Inom populärfilmen så är det allt mer sällan bra berättelser. Speciellt i filmer som är populära hos unga. De som blir bra filmer och bra berättelser bygger ofta på romaner. Populärfilmen är idag allt mer spektakel – en åktur. Inom TV är det annorlunda. Bland de bästa berättelserna om dagens USA kommer från TV-mediet – TV-serier som the Wire, Breaking Bad, Sopranos och Sex and the City har alla blivit fantastiska berättelser om vår samtid. Många spännande serier som går just nu är fantastiska skildringar av vår samtid som t.ex. Girls, Looking och House of Cards Även inom TV så bygger en del serier på böcker som de populära Game of Thrones, Walking Dead och Orange is the New Black. I Sverige har vi flera fantastiska manusförfattare som skriver för spelfilm men verkligen briljerar med sina TV-serier. Två av förra årets mest populära svenska filmer Monica Z och Känn ingen sorg är skrivna av Peter Birro och Cilla Jackert. Deras skildringar av Sverige i serier som Hammarkullen, Det nya landet och Spung är utmärkta berättelser om tillståndet i vårt land.  I både Sverige och USA så är det just manusförfattarna, skaparna av dessa serier som är de nya auteurerna. De är de nya författarna, det är de som skriver de stora romanerna om dagens Sverige eller USA.

Så har vi True Detective. En serie som tar manusförfattaren som skapare och författare till en ny nivå. Det är bland annat därför den är så intressant att tala om gällande bok till film och film till bok. För er som inte känner till True Detective så är det väldigt enkelt en deckarserie som utspelar sig i södra USA. (mest i Louisiana). Huvudpersonerna är två detektiver. Har ni inte sett serien känner ni att detta är väl inget speciellt – det har ju gjorts så många gånga förr. Men nej, det har det inte. True Detective är ett original på många sätt. För det första är det en serie som är skapad så att varje säsong är en berättelse. Karaktärerna och personerna från säsong 1 återkommer inte i säsong 2. Serien är skapad av Nic Pizzalatto. Han har själv skrivit alla avsnitt och producerat hela serien. Ännu mer unikt är att alla 8 avsnitt i säsong 1 är regisserade av samma person, Cary Fukunaga. På det sättet har dessa två verkligen kunnat skapa sin serie, som ser ut på ett speciellt sätt, som berättas på ett speciellt sätt, där man regisserat på ett speciellt sätt. Allt detta skapar faktiskt en unik helhet. Det är utifrån denna helhet som serien blir så intressant att se som en bok – en roman. Det är en berättelse. Det är även berättat på ett sätt som använder sig av det mesta som vi brukar ta upp då vi talar film och bok. True Detective är intressant att studera utifrån genre. Vilken genre är den berättad i? Den är faktiskt berättad i minst fyra genres. Det är en deckare, det är en gotisk berättelse, en skräckberättelse och det är ett sydstatsdrama.  Det mest fantastiska är att alla dessa fyra olika filmiska och litterära genres kan samsas i EN berättelse. Men det är även en perfekt övning att göra i skolan med eleverna – vilka är de olika genredragen – hur känner eleverna igen de olika genredragen? Använd gärna berättarkomponenterna för att analysera genre.

True Detective är intressant att studera utifrån berättarteknik. Hur är berättelsen konstruerad? Den bryter i stora delar mot det klassiska sättet att berätta på som nästan all populärfilm använder. Den är faktiskt konstruerad precis så samma sätt som mer avancerade romaner berättar. Tid flyter, man hoppar framåt och bakåt i tiden, vad som är verkligt och inte, är inte alltid helt säkert. I film och TV litar vi oftast på berättaren. Det gör vi även oftast i litteratur. Men, det finns tillfällen då vi främst i litteraturen märker att berättaren döljer saker för oss. Man kan även märka språkligt att saker inte stämmer. I film sker detta också ibland, att vi när filmen närmar sig sitt slut får se hur det ”verkligen” gick till. Mest kända exemplet är slutet på De Misstänkta. I True Detective bygger de första avsnitten på att vi i nutid får träffa två detektiver, huvudpersonerna Rust Cohle och Marty Hart. Dessa två intervjuas var för sig av två andra detektiver om något som hände för 15 år sedan. Ju längre intervjuerna pågår, ju mer får vi reda på mer om de två huvudpersonerna, deras bakgrund, deras liv och deras arbete.  Ju längre intervjuerna pågår, ju mer börjar man även märka att det som huvudpersonerna berättar i intervjuerna inte stämmer med vad vi får se. Som åskådare måste man ta ställning till om det är det vi hör eller om det är det vi ser som är sanningen. Kanske är det så att det varierar? Det är just detta som är så spännande att tala om i skolan. Hur är vårt förhållande till en som berättar en historia? Hur vi vet vad som är sant? Vad är sanning? Kan det bero på vem som berättar och vad som berättas som blir grunden till trovärdigheten. Detta kan vara svårt att se för elever i litteratur. Här kommer då en TV-serie där man verkligen kan öva på detta. Om ni vill göra riktigt avancerade övningar så ni kombinera detta med genreövningen. Hur påverkar genren hur vi litar på berättaren?

För att göra True Detective extra rolig gällande bok till film är den djupt kopplad till litteratur. Serien har kopplingar till Robert W. Chambers novellsamling The King in Yellow och i förlängningen HP Lovecraft och hans Cthulu-mytologi. Ni kan läsa så mycket mer om hur dessa kopplingar fungerar här, här och här. På så sätt blir även True detective en litterär metaberättelse. Så vill ni som lärare diskutera metareferenser inom litteraturen är det bara att passa på.

Om ni vill, är ni även varmt välkomna till oss hos Filmpedagogerna för föreläsningar på temat.

%d bloggare gillar detta: