Mata inte mediatrollen – arbetet med sociala medier fortsätter…

På sistone har vi fortsatt föreläsa en hel del om sociala medier, både för skolledare, lärare och för elever. Det är ett mycket givande arbete – speciellt att föreläsa för och samtala med elever om något som så tydligt intresserar dem så mycket.

Mikaelbuff

Arbetar man med detta ämne så vill lärare och skolledare att man talar mycket om konsekvenserna av att använda sociala medier. Här i Göteborg har vi ju väldigt tydligt exempel på hur det som hände på sociala medier påverkade köttvärlden dvs den fysiska världen (inte på nätet).  Personligen är jag rätt övertygad att det som hände här i Göteborg påverkade hur man rapporterar saker på Instagram i hela världen.

Förra veckan hamnade jag i diverse diskussioner på sociala medier kring frågan om nätkränkningar efter att Symantec och Friends lanserat sin rapport på om mobbning och kränkningar på nätet. Läs den här. I fredags var det dags igen efter Friends kampanj #unselfie.

I båda fallen blev det artiklar, radioinslag och skriverier – som dessa:

http://www.svt.se/nyheter/sverige/medierna-blaser-upp-faran-med-natet
http://hej.blekk.se/2014/03/21/det-ar-inte-selfiens-fel-friends/
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=5817429

Det finns problem med rapporter som den som Symantec och Friends lanserade. Inte bara det att rapporternas siffror differentierar sig så från t.ex. skolans verklighet eller att man talar om lite olika saker. Enligt rapporten så kränktes t.ex. 200000 10-16 åringar förra året på nätet. Skolinspektionen fick in 600 anmälningar i frågan. Det stora problemet är detta: Varför sådant fokus på det negativa i rapporten istället för det positiva. Varför inte ta barn och ungas perspektiv? Och fundera på varför de tillbringar så mycket tid på nätet? Hur de tillbringar sin tid? Vad man kan göra för att deras tid på nätet skall bli bättre? Nästan alla som arbetar med sociala medier och nätet vill ju ändå detta (kanske inte Symantec).

Mata inte medierna med enkla lösningar. Enkla siffror som att var tredje barn kränks på nätet eller att 200,000 barn kränktes förra året på nätet i Sverige kommer ALLTID leda till svarta rubriker och reportage. Bara för att ta ett exempel från min spelhalva. Jag utbildar elever, lärare, skolledare och föräldrar. Forskning från hela världen (läs här) visar nämligen att det viktigaste som finns är att vi pratar med varandra – alla dessa grupper. Lika viktigt är att vi känner att vi kan tala om det. För lärare brukar jag kalla min föreläsning efter ett tips från Elza Dunkels: EXTRA EXTRA! Det kommer gå bra för barnen bara vi talar med dem! Så i Symantec/Friends rapport upptäckte jag att 3 av 4 kränkta barn på nätet fick hjälp från lärare vid nätkränkningar. Enbart 26% kände att de inte fick den hjälpen. Detta är siffror i rätt riktning, även om Symantec/Friends lyfte fram det negativa istället. Även engagemanget hos föräldrar i frågan verkar ha ökat enligt denna undersökning. Tyvärr syns inget av detta i medierapporteringen kring dessa frågor.

Hela denna problematik blir ännu mer komplex när man diskuterar ansvar. I GP skrevs en debattartikel som ville att företagen som erbjuder tjänster inom sociala medier skall ta större ansvar. Att Facebook/Instagram samt KIK t.ex. skall agera bättre och snabbare för att ta bort kränkningar från nätet. Allt detta önskar i stort sätt alla jag talat med kring dessa frågor. Men…det finns ett problem vad gäller föräldrars och skolans ansvar som sällan lyfts upp. Nämligen: hur skall man som lärare, förälder förhålla sig till åldersgränser?

Låt mig ge två exempel: Om man undervisar på en mellanstadieskola – låt säga en 4:e klass – barnen är 10-11 år – är det då okej att använda Facebook i undervisningen? Facebook har 13 års gräns. Många barn har säkert Facebook-konton i den åldern men kan man som lärare uppmana eller tom kräva av barnen att gå med i Facebook för att man har en klassgrupp där? En personlig undersökning jag gjort på mina senaste grupper visade att alla som hade Facebook hade skaffat sig konto innan de var 13.

KIK som är en mycket populär app bland unga har 17 års gräns. Senaste klasserna jag hade, var ingen 17 år gammal. 95% använde appen dagligen. Båda dessa tjänster Facebook och KIK toppar listan över ställen där man blir kränkt på nätet enligt Symantec/Friends. Har man som förälder ansvar för vad ens minderåriga barn använder för sociala medier tjänster? Kan man och bör man i skolan tala om och använda tjänster som barnen använder men där de inte har åldern inne? Om de som inte har åldern inne råkar ut för kränkningar på dessa tjänster vems är då ansvaret? Barnets? Vårdnadshavarens? Skolans? Företaget som erbjuder tjänsten?

Så det bästa vi kan göra är att fortsätta tala om dessa frågor. Helst i en god ton. Helst utan att skrämma livet ur föräldrar och skolvärld genom att fokusera mer på det som är positivt än det som är negativt med sociala medier. Vill ni ha ett gott positivt exempel? Här kommer ett exempel. Vore underbart om vi fick flera sådana artiklar istället allt som på sitt sätt sprider rädsla och hat.

Kom gärna till oss på Filmpedagogerna för att få reda på mer kring dessa frågor. Just nu arbetar vi mycket med filmen IRL – och vi har skrivit om vårt tidigare arbete här.

Använder fortfarande detta exempel på sociala mediers mycket positiva kraft:

Posted on mars 24, 2014, in Debatt, föreläsningar, IKT, mediekritik, Medietips, MIK (Medie- och InformationsKunnighet), MIL, Nyheter, Sociala medier, Tidningar, TV and tagged , , , , , , , , , , , . Bookmark the permalink. Lämna en kommentar.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: