Bloggarkiv

Instagram, sociala medier och allas vårt ansvar!

I dagarna två har jag föreläst för lärare, skolpersonal, skolledare och föräldrar kring sociala medier. Av en tillfällighet har detta inträffat samtidigt som det s.k. Instagrammålet kommit upp i rätten. Samtidigt brinner det och är uppror i Stockholm. Märkligt nog hänger dessa saker samman.

Till att börja med:

När det rapporteras om Instagrammålet i media är det vissa saker som inte framkommer – eller rapporteras lite fel. Man kan fråga sig om medierna själva vet hur Instagram fungerar och hur lagstiftning kring sociala medier används. Min erfarenhet är ju att skolpersonal oftast saknar denna kunskap. Lyckligtvis försöker jag hjälpa de jag föreläser för att förstå sambanden i en rätt komplicerad situation. Jag hoppas att även du som läsare av bloggen blir hjälpt.

Medias rapportering om Instagrammålet.

Vad gäller kontot:

  1. Det var många killar som hängdes ut på kontot gbgorroz. Inte enbart tjejer, även om det oftast framställs så i media.
  2. Bilderna till texterna är i väldigt få fall kränkande – de flesta bilderna är de kränktas egna profilbilder, eller offentliga instagrambilder. Detta skapar problem (mer nedan).
  3. Det var inte de anklagade som skrev kommentarerna – de skapade kontot och fick tips via KIK från bekanta till de som hängdes ut.
  4. Det finns en tydlig rasism i de skrivna kommentarerna. Etnicitet och religiös tillhörighet är ofta förekommande. Det är även klart riktat mot vissa områden i Göteborg. Tex: ”XXX spelar värsta muslimen men har legat runt med hela Biskop, Bergsjön och Angered.”, ”XXX bor i Kungsbacka men har legat runt i Tynnered, Hammarkullen och Backa.”, ”Jävla juden tar allt bakifrån…”

Vad gäller rättegången:

Enbart de som har dokumentation över att de blivit kränkta är målsägande. Med andra ord – händer något sådant här på nätet skall du se till att dokumentera det. Lär dina elever att dokumentera – hur de tar screenshots på dator och mobil. Som lärare och skolpersonal måste du givetvis kunna detta själv så att du kan dokumentera händelser.

Att anmäla och utreda liknande händelser:

Flera elever försökte anmäla kontot och de kränkande kommentarerna som var skrivna om dem innan de s k upploppen skedde på tisdagen den 18 december.  Detta lyckades inte. Det beror främst på att Instagram är en amerikansk tjänst och att det är en bildtjänst. Det man anmäler är bilder. Företaget tyckte att det var märkligt att personer anmälde sina egna profilbilder som kränkande. Att kontakta Instagram och förklara att texter är kränkande verkar inte gå. Det går inte att hitta mailadress till företaget och det är många lärare och elever som letat.

Polisen lyckades spåra Ip-nummer med hjälp av Instagram. För en privatperson är det väldigt svårt att få kontakt med företaget. Polisen har normalt sett även de väldigt svårt att få kontakt med bolag som Instagram. I detta uppmärksammade fall kunde man enligt Metro hävda att det var fara för någons liv. Oavsett om det är lätt eller svårt att lyckas med en anmälan, uppmanar polisen att alltid anmäla liknande händelser.

Efterspelet till själva upploppen:

Utanför Plusgymnasiet blev det upplopp. En mobb hade samlats för att göra upp med en person som de trodde var skyldig till kränkningarna. Det ledde till att oskyldiga misshandlades. Handlingen byggde alltså på mycket dålig källkritik – en situation som hade kunnat sluta mycket värre än den gjorde. Allt byggt på okunskap hos de som bor i de områden som pekades ut i de kränkande kommentarerna. Det är här Husby kommer in. I dagens Sydsvenskan: http://www.sydsvenskan.se/sverige/forskare-politiker-far-bara-stort-ansvar/

Här pekar forskarna på faktorer som leder till upplopp.

”Professor Bo Malmborg vid kulturgeografiska institutionen i Stockholm […]pekar på tre avgörande faktorer:

Hög andel socialbidragstagare.

Hög andel ungdomar.

Stor isolering, det vill säga de boende i området träffar bara andra människor från samma område och med samma dåliga anknytning till majoritetssamhället.

Då uppstår en ömsesidig misstro.

–  Invånarna misstror polisen. Men polisen tenderar också att bunta ihop invånarna i området. ”Här bor bara invandrare”. Man ser inte längre befolkningen som individer och det påverkar polisens agerande.”

I Göteborg skedde upploppen i de centrala delarna av staden och inte ute i förorten, men konflikttänket fanns där vilket syntes t.ex. i detta inlägg:

http://www.aftonbladet.se/kultur/article16131454.ab

De två misstänkta tjejerna som låg bakom är anklagade. Vad händer då med de som låg bakom upploppen? Hur skall man få dessa människor att inte upprepa sitt agerande? Vems är ansvaret? Skolans? Elevernas? Föräldrarna? Skolledarnas? Polisens? Mitt svar: Det är allas ansvar.

Vill ni ha hjälp med juridiken kring dessa frågor – kontakta gärna Karl Dahlstrand på Cybernormer vid Lunds Universitet.

Ni kan även kontakta forskarna Marcin de Kaminski och Elza Dunkels med frågor här:

http://ask.fm/ungaonline

Ett inslag från föreläsningarna vi hade i Borås:

http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=95&artikel=5542857

Vi vill gärna även påminna och tipsa om denna väldigt goda guide till vad man kan göra för att förhindra nätmobbning. Vad man kan göra när det skett och hur man diskuterar frågorna:

https://docs.google.com/viewer?a=v&pid=sites&srcid=ZGVmYXVsdGRvbWFpbnxjb3N0aXMwODAxfGd4OjczYTQ5YTdkMzlkOTk3NTk

Guideline_COSTIS_0801

Här är ett tips på hur man kan arbeta med inställningar på Instagram:

http://www.safekids.com/2013/05/05/instagram-photos-of-you-what-parents-need-to-know/

Kontakta även gärna oss på Filmpedagogerna.

Instagramupploppen fortsättningen…Gymnasierektorer ska erbjudas utbildning i sociala medier – Studio Ett

Det är snart MIK-dag. Vi arbetar på alla håll och kanter med alla möjliga frågor som berör Medie- och InformationsKunnighet. En av dessa kompetenser är den kring nya medier som t.ex. sociala medier och som t.ex. Instagram. Debatten och samtalet kring vad som hände i Göteborg i december fortsätter. Lite av helgens uppdateringar i frågan:

SR P1 – studio Ett hade detta reportage om den utbildning vi tillsammans med Cybernormer arbetar med just nu: Gymnasierektorer ska erbjudas utbildning i sociala medier – Studio Ett.

I Aftonbladet skrev två av de inblandade unga tjejerna om sina egna upplevelser och erfarenheter – läs för det ger ett lite annorlunda perspektiv.

Och samtidigt har det kommit ut en bok som berör ämnet fast från ett annat håll: Skrivbordskrigarna av Lisa Bjurwald. Ämnet här är hur extremister använder sig av nätet. Bjurwald har synts och hört mycket i media de senaste dagarna – som här och här.

skrivbordskrigarna

Det är mycket just nu – detta var en liten uppdatering kring Instagramupploppen. Karl Dahlstrand som vi arbetar tillsammans med skrev denna lilla blänkare.

…och debatterna fortsätter: Om Liten Skär och alla små brokiga, Call Girl, Searching For Sugar man, Filter #29

Kulturdebatter som vi skrivit om här tidigare fortsätter i full kraft denna vecka: Stina Wirsén bestämde sig att ta bort böckerna med Lilla Hjärtat från bokhandeln och sade att hon slutat rita henne – Wirséns egna ord: Stina Wirséns egna ord om Lilla Hjärtat – DN.SE.
Filmen kommer dock att gå vidare på bio. Böckerna kommer även att finnas kvar på biblioteken. Vad som händer när filmens skall ut på DVD återstår att se.

Call Girl blir inte enligt SVT Kultur INTE  JK-anmäld. Fortfarande så kan familjen Palme tydligen anmäla filmen. Lyckligtvis har det kommit lite fler artiklar som handlar om något mer än förtal som de här från Karoline Eriksson i SvD, och dessa från DN, http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/fler-unga-man-an-kvinnor-saljer-sex-i-dag samt http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/kajsa-ekis-ekman-call-girl-gor-upp-med-prostitutionsmyterna som båda diskuterar sakfrågan prostitution istället.

I vårt inlägg om Filter #29 så skrev vi om Donald Boströmartikeln. Donald Boströms originalartikel som ni för övrigt kan läsa här. Det eminenta radioprogrammet Medierna gjorde ett mycket bra reportage om Filter och Aftonbladetartikeln som vi refererade till. Lyssna på det här.

Därefter ”svarade” Åsa Linderborg i en kulturdebattartikel på Aftonbladet. Därefter stod ord mot ord och vi får väl se hur fortsättningen går.

Avslutningsvis: Searching For Sugar man. Inte så mycket debatt men lite mer info om filmen. Nej, den vann inte Stora journalistpriset, den vann däremot flera priser på världens största dokumentärfilmfestival IDFA  – där den vann publikens pris och bästa musikdokumentär. Enligt SFI så är: ”I Sverige är filmen (Searching for Sugar Man), efter Palme, den mest sedda svenska dokumentären på bio sedan Stefan Jarls Ett anständigt liv (1979).”

Om ni missat Searching for Sugar Man här är trailern:

och om ni sett den kommer ni uppskatta denna frågestund:

samt detta klipp från Letterman Show:

Debatten om Play och betydelsen av att sätta film i sitt sammanhang


Sedan filmen Play har haft premiär har den fått blandade reaktioner. Bland kritiker har den fått mycket bra kritik. På kritiker.se är filmen den 10:e bästa filmen i världen från 2011, den har snittbetyg 4.0 vilket är remarkabelt för en svensk film.Sedan tog det fyr i helvete. Debatten har rasat i främst DN och Aftonbladet om filmen Play – rent generellt kan man säga att de flesta varit kritiska mot filmen på olika sätt. Senaste inlägget kommer från Ulrika Stahre  – hon tar barnperspektivet i http://www.aftonbladet.se/kultur/article14048716.ab. Hon går även i klinch med rasism och klasstolkningarna som återfinns i artiklar som de Play-kritiska som

Daniel Strand och Adam Wickberg Månssons http://www.aftonbladet.se/kultur/article14032144.ab,  Åsa Linderborgs två inlägg http://www.aftonbladet.se/kultur/article13979089.ab  och http://www.aftonbladet.se/kultur/article14009244.ab och de  försvarande som America Vera-Zavalas http://www.aftonbladet.se/kultur/article14019440.ab.
I DN har debatten sett lite annorlunda ut – Ruben Öslund skrev själv om sina upplevelser och svar på en del av kritiken i DN – läs det gärna här: http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/vand-inte-bort-blicken. I DN har debatten varit mer sansad (speciellt i kommentatorsfälten). Inläggen har även varit väldigt personliga (inklusive Östlunds eget). Jonas Hassen Khemiri ger 47 anledningar till varför han grät när han såg Play: http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/47-anledningar-till-att-jag-grat-nar-jag-sag-ruben-ostlunds-film-playStefan Jonssons artikel ”Play missar de andras perspektiv” koncentrar sig mer på debatten än filmens innehåll men det är intressant det med – den kan man läsa här: http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/play-missar-de-andras-perspektiv. Bland de mest spännande inläggen kommer inte helt oväntat från Hynek Palas och hans artikel om Play fångar svensk rasism: http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/play-fangar-svensk-rasism. Så varför radda upp en massa debattartiklar om Play? Tja för ALLA saknar ett perspektiv – de har inte med publiken – inte heller de som arbetar med publiken. Det hade verkligen varit spännande om någon av alla dessa skribenter hade frågat t.ex. publiken på Backateatern eller de som jobbade med publiken efter filmen (dvs vi – Filmpedagogerna, Backateaterns personal) hur de upplevde arbetet med filmen. För oavsett vilket perspektiv artikelförfattarna har så har de ett perspektiv av att de vet hur andra upplever filmen. Det de gör ju är på sätt och vis att skapa ett vi och dom andra (som de ofta kritiserar). Så hur var det att arbeta med Play och elever? Enkelt svarat – väldigt svårt. Utvecklat – kan man väl säga att eleverna upplevde alla de nyanser och åsikter som getts uttryck i artiklarna ovan. Då även lärarna verkar ha haft samma problem så blir det inte lättare att arbeta med filmen i skolan. Det stora problemet har dock varit att ungdomarna som såg filmen på Backateatern – inte fick någon introduktion – något som regissören Östlund inte heller ville att de skulle få. Detta gjorde eleverna extremt konfunderade inför det de såg. Positiva upplevelser får jag nog säga saknades direkt efter filmen. Men efter att eleverna fått lite nycklar till att tolka filmen samt allra viktigast, fått den bakgrundsinfo som de flesta som debatterar filmen nu fått, så blev diskussionen och upplevelsen en annan. Den allra bästa ingången har varit att tala om genre och jämför med den liknande filmen Borat (som Fredrik Holmberg gjorde). Med den ingången så förstod eleverna filmen på ett annat sätt och kunde strukturera sina upplevelser på ett helt nytt sätt. Det kan även tilläggas att filmen har en filmhandledning från Svenska Filminstitutet/Film i skolan som ni kan läsa här: http://sfi.se/PageFiles/20916/PlaY2.pdf

Trots att den skrevs innan de första visningarna på Backa och över en månad inför debatten så kan man väl säga att mycket av efterföljande debatt finns i handledningen. Så om lärarna t.ex. hade förberett eleverna på filmen innan hade man vunnit väldigt mycket. Med filmer som Play så måste man filmen i ett sammanhang innan filmvisningen – i alla fall när man visar den för unga människor. Eftersom Östlund ville nå dessa – så hade det hjälpt de unga åskådarna. Det hade förmodligen även hjälpt lite äldre åskådare som debatten ovan visar på. Så sammanfattningsvis – att sätta film i sitt sammanhang skall verkligen inte underskattas, inte heller bör man glömma att ibland fråga publiken vad de tycker istället för att säga vad de tycker åt dem.

%d bloggare gillar detta: