Bloggarkiv

Är du källkritisk min lille journalist?

Förra veckan var spännande. Filmpedagogerna föreläste för fullt med Biblioteksutbildning, 8-mars dag med Globala skolan och föreläsning på Mediedagarna, MEG 2013. Där lanserades den svenska översättningen av UNESCOs MIK-läroplan samt ett material som kan hjälpa er att arbeta med MIK i utbildningen. Det kan ni beställa här.

MIK svensk framsidaNordicomMIK

På MEG 2013 hände mycket annat spännande. Många olika undersökningar presenterades, bl.a. Förtroendebarometern – med vilka medier och vilka inom media som svenska folket har förtroende för. Ur denna vaskades nyheten att Janne Josefsson är den inom media som svenska folket har högst förtroende för. Man kan man undra vad de bygger denna nyhet på? Tittar man på siffrorna bakom undersökningen – vilket journalister inte verkar gjort, är det kanske lite förhastat att hävda att svenska folket har högst förtroende för Janne Josefsson. Frågan som ställdes var denna: ”Finns det någon person verksam i svensk press, radio, TV eller i digitala medier som Du särskilt uppskattar?Av 1220 svarande har 419 nämnt en person. Av dessa 419 har 11% nämnt Josefsson vilket gör att han har den högsta procentsatsen av de nämnda. Vilket innebär att i en undersökning på 1220 personer eller 419 (om vi är snälla mot de som gjort undersökningen) så har c:a 40 personer stort förtroende för Josefsson. Det är statiskt inte så mycket att dra stora slutsatser av. Filmpedagogerna har skrivit om undersökningar, statistik och källkritik tidigare. Här på bloggen finns även Jan Stridhs snabbskola i tolkning av statistik. Det känns som om professorerna Sören Holmberg och Lennart Weibull kanske borde besöka sin kollega Jan Stridh och utbilda sig lite. Även andra journalister borde kolla källor lite bättre.

På kvällen den 8 mars var det ett grävseminarium i Göteborg. Författaren och debattören Maria Sveland var inbjuden till en paneldebatt. Om ni följer sociala medier så kan ni inte ha missat att det blev väldigt dålig stämning under denna ”debatt” och även i eftersnacket. På flera ställen i olika medier skrev sedan deltagarna om vad som hade ”hänt”. Exakt vad som hände vet vi inte och problemet blir att journalisterna helt plötsligt inte vet hur de skall förhålla sig till det uppkomna. Debattörerna är alla trovärdiga källor, varav en är den journalist som svenska folket enligt nyheterna har störst förtroende för. Vilken källa skall man då som journalist lita på? Kanske skall man låta bli att ta ställning, och helt enkelt inte rapportera eller skriva om det.

Radioprogrammet Medierna sänder ett program från MEG. De talar om oansvariga utgivare – Facebook, Instagram och Twitter. Samma dag kommer en debattartikel från Utgivarna (som vill kalla sig ansvariga, kan tänkas) där man som utgivare av tidningar, radio och TV inte vill bli granskade mer än idag. Den självreglering vi har idag räcker resonerar man. Sedan nämner man även i denna artikel att de oansvariga utgivarnas oansvar leder till att de ansvariga utgivarna verkligen måste ta ansvar.

Tillbaka till radioprogrammet Medierna. Där hävdar man att de oansvariga utgivarna Facebook, Instagram och Twitter borde lyda under samma lagar som publicister eftersom de får samma yttrandefrihetsskydd. Problemet är bara det att det inte är samma sak. Sociala medier är inte ansvariga utgivare i Sverige. Det är inte Instagram som är skyldiga till att det skapas ett kränkande konto på deras tjänst. Vissa tycker att det borde vara så – men effekten blir då att dessa företag tar bort sina tjänster från Sverige på ett liknande sätt som Facebook, Twitter och Google gjort i Kina.

Ännu mer anmärkningsvärt är att man i Medierna inte talar om det företag som faktiskt går in och styr journalistiskt innehåll i Sverige, nämligen Apple. Varför inte det? Är det för att man är rädd att Apple kanske tar bort SR:s poddar från iTunes? Eller kommer att ställa högre krav på innehållet i SR?

Så kommer då denna vecka. Den största nyheten verkar nu bli att en trettonårig flicka begått självmord i Kumla. Kort beskrivet: en tragedi. Tyvärr är det så att denna typ av mycket tragiska händelser ofta sker i Sverige utan att de blir nyheter (bland 15-24 åringar är det enligt socialstyrelsen den vanligaste dödsorsaken). Varför blir det då en nyhet? Hon begick enligt medierna självmordet pga. näthat. Sverige har fått sitt första fall där näthat har lett till självmord. Frågan är då, om man vet varför hon begick självmord? Det har ännu inte redovisats i media. Det som framkommit är att på skolan där flickan gick har mobbning och kränkningar förekommit, och att flickan varit mobbad. Det redovisas även att på en del av de sociala forumen där hon rört sig så har kränkande kommentarer förekommit. En kille är misstänkt för att ha använt sig av hot via nätet för att få 13-åringen att agera i sexuellt kränkande sammanhang. Det är jättebra att detta lyfts upp men i mångt och mycket är det spekulationer kring en tragisk händelse. Förmodligen (och nu spekulerar jag) är det fler faktorer som ligger bakom. Nyhetsflash: Detta blogginlägg skrevs igår onsdag den 13 mars. Under kvällen igår verkar den senaste utvecklingen av nyheten vara att det är att man inte söker en pojke utan en sk. Nätpedofil och att flickan utsatts för det som kallas grooming.  Nyheten verkar även med denna nytillkomna information tappat sitt nyhetsvärde.

Att media spekulerar i tragedier är inget nytt. Sådana händelser har ett nyhetsvärde hävdar man. Det har de säkert, men jakten på nyheter verkar kunna leda till att man slarvar med källkritiken.

Igår onsdag skrivs det i SvD och sägs i SR att hälften av barnen är kränkta på nätet. Dessa siffror har vi som föreläsare på området aldrig hört eller läst tidigare (eller sett inom forskningen). Vem kan tänkas ligga bakom en sådan undersökning? I detta fall är det anti-virus och nätsäkerhetsbolaget Norton by Symantec. Varför ställer sig inte en enda journalist frågan om vad detta bolag har att vinna på att presentera en sådan undersökning? Eller för att ställa frågan på ett annat sätt. Varför frågar journalisterna inte forskare som Elza Dunkels och Ann Frisén som gjort STORA undersökningar i ämnet – baserat på stort underlag från hela Europa, och frågar sig varför deras undersökningar skiljer sig från Nortons? Ni kanske enbart har sett en undersökning från Friends? Det är samma undersökning, det är Friends och Norton by Symantec som gjort den tillsammans med YouGov.

Hade man gjort samma typ av källkritiskt arbete om det rört sig om något annat? Hade man rapporterat att sockermängden i läsk minskar enligt en färsk studie från en läsktillverkare? Eller hade man även frågat dietister, läkare eller andra forskare som kan ha något intressant att säga i frågan? Bara en stillsam undran. När vi föreläser för elever kring sociala medier så trycker vi på hur viktig källkritik är i skolan, men även utanför.

Behöver journalisterna en kurs i källkritik?

Annonser

Debatt: Har föräldrar ansvar för vad deras barn spelar på nätet och i appar?

Just nu drivs två fall i marknadsdomstolen kring köp inuti program (på nätet/i appar). I onsdags presenterades Utredningen ”App to Date”  för regeringen: Läs hela här. I förslagen kan man läsa detta som berör barn, unga och skolan:

  • Barn och unga kan som parter ingå avtal och köpa varor eller tjänster via mobil eller läsplatta endast om förmyndaren samtyckt eller gett intryck av samtycke. Har förmyndaren gett barnet kontantkort kan det användas till sedvanliga köp.
  • Föräldrar som gett barnet tillåtelse att använda en förälders telefon blir inte automatiskt betalningsskyldiga för köp som barn har gjort med hjälp av denna.
  • InApp-köp i appar som riktar sig till barn är otillbörlig marknadsföring och kan förbjudas.

Jag förstår varför en del av dessa förslag kommer. Många har ju hört om barnen som spelade Smurf Village och köpte tjänster för 50000.

Bild från Smurf Village – där det nu mera står att man köper saker i appen som varning.

Jag förstår att det enklaste sättet sättet att stoppa barn under 12 år från att köpa saker i appar är att förbjuda alla sådana appar (och liknande gratisspel på nätet). Det finns dock ett lite svårare sätt som jag som film- och mediepedagog tycker är grymt underskattat nämligen att utbilda föräldrarna. Om jag tar mig själv som exempel, min 2 åring spelar på min iPad och iPhone. Jag har sett till att han inte kan komma åt nätet när han gör det. Jag ser till att inte ha in-app köp appar på apparaterna. Jag har stängt av möjligheten att köpa saker inom program. Hur gör man det? Här är en enkel guide.: Så här förhindrar du barnen att köpa i Appstorearwengrim.  Visst jag är mediepedagog. Visst jag undervisar om IKT. Visst jag  undervisar om hur reklam och marknadsföring fungerar. Ja, jag är Medie och Informations Kunnig (MIK). Bör jag ställa samma krav på andra föräldrar? Att de skall kunna lika mycket som mig? Nej. Att de bör veta vad deras barn gör på nätet, vilken sorts spel de spelar, att engagerar sig i sina barns medievanor? Ja, det anser jag.
Statens medieråd har gett ur en enkel guide till föräldrar kring just spelande: Ladda ned den här.

Om man förbjuder det så försvinner problemet? Det är ju tyvärr inte så. Effekten blir att föräldrar slipper ta ansvar för och  engagera sig i vad deras barn gör. Fundera på alla rubriker kring kränkta barn på Facebook i medierna. Hur många av dessa barn är under 13 år (som är Facebooks åldersgräns). Vems är felet att barn som inte skall ha ett facebook konto har ett konto? Var har det brustit? Är det kanske så, och nu spekulerar jag, att föräldrarna har skapat kontot åt barnen? Vilket ansvar har föräldrarna? Jag hoppas att man förutom att  enbart förbjuda saker faktiskt funderar lite på att skapa medievetna föräldrar. Så att dagens föräldrar är medvetna och kunniga i hur appar, dataspel etc. som deras barn använder fungerar. Inte minst så vore det på tiden att vuxna lär sig att inget är gratis. Du betalar med information, tid, in-app purchases, eller på andra sätt. Företag som Facebook och Google bedriver inte välgörenhetsverksamhet. Även om det verkar som om deras tjänster är gratis så tjänar de faktiskt pengar på något. Företag som Apple arbetar likadant – de bäddar in ”gratissaker” i sina produkter men det gör inte sakerna gratis – du betalar för dom då de ingår i din maskin. Att nå ut till föräldrar kring dessa frågor är svårt. Dock så kan ju alla försöka i den mån man kan faktiskt utbilda andra föräldrar, tipsa om resurser (som de ovan) och på andra sätt se till att föräldrar tar lite ansvar och engagerar sig i vad deras barn gör när de använder appar och spel. Braa en lite from förhoppning.

Är all publicitet bra publicitet? Med Lilla Hjärtat på rätta stället

Är all publicitet bra publicitet? Förmodligen. Låt oss illustrera med två exempel. Apple och En liten skär och alla små brokiga.

Om ni bott under en sten så har ni kanske missat att Apple har släppt en ny mobiltelefon. Apple är företaget som lyckats med bedriften att få sk. seriösa tidningar, TV-kanaler och radio att göra gratisreklam åt ett företag. I flera dagar har dessa sk. journalister gjort reklam för ett event där Apple eventuellt skulle släppa en ny iPhone. Så igår var eventet, och därefter kunde dessa sk. journalister sluta spekulera i vad som skulle hända på eventet och istället göra reklam för den produkt som Apple lanserade på eventet. Journalisterna var jätteglada för de slapp hålla på med journalistik och Apple är jätteglada för att journalisterna och deras arbetsgivare så glatt gett dom reklam värd ett par miljarder. Hur detta kan se ut kan ni se genom att titta på vår största tidnings ekonomiavdelning:

http://www.dn.se/Stories/stories-ekonomi/apple

Så över till Liten skär och alla små brokiga. Filmen och dess affisch har beskyllts för rasism. Affischen har bytts ut efter påtryckningar. Det har blivit debatt. De flesta barnboksförfattare har gått ut till försvar för Stina Wirsén (som skapat böckerna), nu senast Ulf Stark på DN: Med Lilla Hjärtat på rätta stället – DN.SE.

Man kan ju tycka att det är bra att diskussion om rasism uppkommer och hur man skildrar eller inte skildrar olika grupper i barnböcker. Men argumenten som används är väldigt märkliga. Vissa hävdar att det är en stereotyp bild och att man t.ex. i USA aldrig skulle göra så stereotypa bilder. På svensk tv är avsaknaden av bilder på svarta stor för målgruppen 2-4 år (vilket är filmens och böckernas målgrupp). Typ det enda programmet jag vet som kommer från USA som har denna målgrupp är Little Bill. Han ser ut så här:

och hans storasyster ser ut så här:

är skaparen av denna TV-serie rasist? Är det stereotypa bilder? eller är det som kritiker av Liten skär…hävdar okej att visa denna typ av bilder eftersom det finns mer än en färgad i berättelsen?

Andra angriper Liten skär… med att det spelar ingen roll vilken målgruppen är, hur de uppfattar filmen eller skaparens avsikt (att visa upp andra grupper än ”vita” i film riktad till små barn). Man kan dock undra lite över hur man kan ta bort dessa aspekter från ett konstnärligt verk. Man kan även undra varför har inte dessa människor protesterat mot böckerna? De har funnits ute länge och bilderna i filmen är ju skapta efter böckerna? Eller gör man skillnad på medium? Att i böcker är det okej men inte i film och TV? och i sådana fall varför är det okej i det ena och inte det andra? Frågorna hopas. Känner inte att jag får några bra svar.

Personligen hoppas jag många nu efter den mediala uppståndelsen går och ser filmen med sina barn. Att publiciteten leder till att föräldrar tar med sina 2-4 åringar för att se en film med andra figurer än de vanliga de möter, dvs vita figurer och djur. Personligen tänkte jag i alla fall göra det och ser fram mot att min son skall få se Lilla hjärtat, liten skär, Ruta, masken och Bosse. Så han får se hur brokig världen är utanför hans vita enklav i Göteborg.

%d bloggare gillar detta: