Bloggarkiv

…och debatterna fortsätter: Om Liten Skär och alla små brokiga, Call Girl, Searching For Sugar man, Filter #29

Kulturdebatter som vi skrivit om här tidigare fortsätter i full kraft denna vecka: Stina Wirsén bestämde sig att ta bort böckerna med Lilla Hjärtat från bokhandeln och sade att hon slutat rita henne – Wirséns egna ord: Stina Wirséns egna ord om Lilla Hjärtat – DN.SE.
Filmen kommer dock att gå vidare på bio. Böckerna kommer även att finnas kvar på biblioteken. Vad som händer när filmens skall ut på DVD återstår att se.

Call Girl blir inte enligt SVT Kultur INTE  JK-anmäld. Fortfarande så kan familjen Palme tydligen anmäla filmen. Lyckligtvis har det kommit lite fler artiklar som handlar om något mer än förtal som de här från Karoline Eriksson i SvD, och dessa från DN, http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/fler-unga-man-an-kvinnor-saljer-sex-i-dag samt http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/kajsa-ekis-ekman-call-girl-gor-upp-med-prostitutionsmyterna som båda diskuterar sakfrågan prostitution istället.

I vårt inlägg om Filter #29 så skrev vi om Donald Boströmartikeln. Donald Boströms originalartikel som ni för övrigt kan läsa här. Det eminenta radioprogrammet Medierna gjorde ett mycket bra reportage om Filter och Aftonbladetartikeln som vi refererade till. Lyssna på det här.

Därefter ”svarade” Åsa Linderborg i en kulturdebattartikel på Aftonbladet. Därefter stod ord mot ord och vi får väl se hur fortsättningen går.

Avslutningsvis: Searching For Sugar man. Inte så mycket debatt men lite mer info om filmen. Nej, den vann inte Stora journalistpriset, den vann däremot flera priser på världens största dokumentärfilmfestival IDFA  – där den vann publikens pris och bästa musikdokumentär. Enligt SFI så är: ”I Sverige är filmen (Searching for Sugar Man), efter Palme, den mest sedda svenska dokumentären på bio sedan Stefan Jarls Ett anständigt liv (1979).”

Om ni missat Searching for Sugar Man här är trailern:

och om ni sett den kommer ni uppskatta denna frågestund:

samt detta klipp från Letterman Show:

Annonser

Film och lektionstips: ARGO

Det var ett tag sedan vi skrev en längre text om en hel långfilm här. Nu är det dags igen. Ben Afflecks nya film: ARGO är en film som är riktigt spännande ur väldigt många aspekter. Inte minst är det en film som är oerhört intressant att diskutera utifrån olika perspektiv i skolan.

För det första, för er som inte känner till Argo, en film som bygger på verkliga händelser som det heter i Hollywood. Med tanke på vad vi skrivit här kring de frågorna gällande Searching for Sugarman och Call Girl är fiktion och verklighet en intressant aspekt av denna film. Vill ni arbeta med det och källkritik av film rekommenderar jag denna artikel från Kolla Källan som utgångspunkt för samtalet med eleverna. Be gärna eleverna kolla upp filmen och bakgrunden till filmen på nätet, men helst efter de sett filmen.

Vad handlar då Argo om? 1979 så stormas USA:s ambassad i Iran. Sex personer från  personalen lyckas fly och gömmer sig i Kanadas ambassadörs hem. För amerikanska staten blir det allt viktigare att få ut de sex som flytt ambassaden innan de som håller ambassadpersonalen gisslan förstår att det saknas sex personer. In kommer då Tony Mendez som bestämmer sig för att fejka en film för att försöka låtsas om som om att de sex är ett filmteam från Kanada som skall kunna fly Iran.

Så varför jobba med denna film i skolan? Först och främst det är en riktigt bra film sett utifrån de flesta synvinklar – välskriven, välspelad, välfotad med flera intressanta ämnen och många kopplingar till vår samtid.

Arbetar ni med historia? Använd öppningssekvensen för att presentera Irans nutidshistoria. Den är mycket tydlig, effektivt berättad och mycket konkret.

Sedan är ju hela filmen mycket av en metafilm. Det är en film som handlar mycket om hur och varför man gör film. Det handlar om varför och hur man berättar historier och i vissa fall skapar historia. Det är en även en kärleksförklaring till den amerikanska 70-tals filmen. Av att se Argo får jag intrycket att Ben Affleck såsom jag själv också verkar tycka att 70-talet var amerikanska filmens guldålder och sedan dess har det gått utför. Att man på den tiden kunde göra filmer som just Argo, som handlade om stora saker, gestaltade människor och deras relationer och inte minst kändes psykologiskt trovärdiga. För det är ändå här Argo är som allra intressantast, som en film om varför film faktiskt betyder något. Varför filmmediet kan röra människor på ett sätt som nästan ingen annan konstform kan (och ja, dagens TV kan räknas in här). För Argo är något så ovanligt för att komma från Hollywood, som en film som vill kommentera och diskutera sin samtid genom att visa upp sin dåtid. Omvänd Science Fiction om ni så vill. Argo gick upp i USA i en tid då FoxNews inte vill diskutera något annat än vad som hände eller inte hände i Bengazi i Lybien den 11 september. Är det ett helt annat USA idag än 1979? Är dagens världen så olik den som skildras i Argo. Att en av presidentkandidaterna ansåg Iran som USA:s största hot 2012 är ju spännande. Att samma kandidat anser att det stora hotet mot den amerikanska drömmen är Kina blir ju intressant när vi blir påminda om hur det hotet såg ut 1979.

Det är ändå intressant att göra kopplingen till Call Girl. Call Girl känns ha samma emotionella utgångspunkt som Argo – att berätta en film i 70-tals anda för att diskutera dåtida händelser i dagens ljus. Utomlands där hela förtalsdelen kring Call Girl nog lär gå den utländska publiken förbi är det nog rätt sannolikt att Call Girl och Argo syns som syskonfilmer. Båda mycket välgjorda, prisvinnande filmer, i en stil som kan uppfattas som dokumentär och med intressant innehåll. Båda filmerna väljer även thrillerformen för att berätta sina historier.

En liten kommentar om affischen nedan apropå källkritik och hur man skapar känslor. För det första – varför har man valt att på affischen ha en bild på Hollywoodskylten som inte är från filmen – och är just fejkad? Varför har man valt en bild från Istanbul på Ben Affleck och inte från Teheran? Svaren lär vi aldrig få reda på men fråga gärna era elever om vad de tror om de frågorna.

Call girl – fortsättningen: Om fiktiv historia – Nya Vågen

 

Igår skrev vi om Call Girl-debatten – Som av en tillfällighet diskuterades mycket av det vi skrev om här i Nya vågen här:

Om fiktiv historia och lokaljournalistikens död – Nya Vågen.

Lyckligtvis lyckades dessa fyra som var med att diskutera de lite mer intressanta moraliska och filosofiska frågorna som filmen väcker – och inte enbart om förtal.

Filmdebatterna fortsätter i höst – senaste exemplet: ”Call girl”

Kulturbråk – eller debatter brukar sällan gälla film. I höst har vi haft tre stycken stora debatter knutna till svenska filmer. Först ut var debatten kring Liten skär och många små bråkiga – som vi skrivit om här och här. Sedan var det debatt om dokumentärfilm och Searching for Sugarman som vi skrivit om här och här. Och så nu diskussionen om ”Call girl”. Det intressanta är att Call Girl debatten har många likheter med dokumentärfilmsdebatten. I DN skriver Maria Schottenius: Utpekandet av Palme i ”Call girl” följer mönstret från bokbranschen – DN.SE. Det är en intressant krönika, frågan är vad som är hönan och ägget. För det handlar egentligen om två trender som går åt olika håll. I filmfallet är det en rörelse från den dokumentära genren mot spelfilmen. Förra årets stora filmdebatt om Play (som vi skrev om här och här) berörde samma problematik som nu uppkommer med ”Call girl” – vad händer när du i fiktionsfilm gör en film baserad på verkliga händelser? Hur anonym skall och bör du vara gentemot de i filmen som eventuellt kan känna igen sig? På detta kommer filmer som Margin Call som inte bygger på verkliga händelser men inte specifika människor och filmer som Social Network där alla dessa delar blandas, dvs människorna i filmen finns i verkligheten, likaså är många av filmens händelser dokumenterade – men det är en spelfilm baserad på en bok som inte är skapad av de som som filmen faktiskt handlar om. Och i höst har stora delen av världen kunnat se The Master som kanske eller kanske inte handlar om Scientologins grundare L. Ron Hubbard.

Om ni vill läsa lite om källgranskning av spelfilmer rekommenderar jag denna artikel som är en intervju med mig och som har praktiska tips till arbete i skolan från Kolla Källan: http://www.skolverket.se/skolutveckling/itiskolan/kollakallan/kallkritik/artikelarkiv/2012/analyseraspelfilmer-1.184840

Så tillbaka till Call Girl – i Svd och Dn ”rasar debatten” med inlägg från alla möjliga håll – tyvärr har debatten mer blivit om det är Palme som är med i filmen än själva filmens innehåll eller för den delen den riktigt intressanta diskussionen om just gränsen mellan fiktion och dokumentärt. Många journalister ser på filmen Call girl som om det vore just en journalistisk produkt och inte en film. Debatten och fokuset har nästan helt och hållet hamnat på Palme, förtal. Ni kan läsa om detta t.ex. här i SvD,  här i SvD, här i DN, här i DN eller här i DN.

Det har funnits försvarare som hellre velat tala om filmen och dess innehåll: från en av huvudrollsinnehvarna, från regissörer och manusförfattare samt i radio idag i p1 morgon.

Lite spännande att man i debatt inte riktigt talar med varandra utan i två spår bredvid varandra. Vad man skall tycka själv? Se filmen – går på en biograf nära dig!

%d bloggare gillar detta: