Bloggarkiv

Mata inte mediatrollen – arbetet med sociala medier fortsätter…

På sistone har vi fortsatt föreläsa en hel del om sociala medier, både för skolledare, lärare och för elever. Det är ett mycket givande arbete – speciellt att föreläsa för och samtala med elever om något som så tydligt intresserar dem så mycket.

Mikaelbuff

Arbetar man med detta ämne så vill lärare och skolledare att man talar mycket om konsekvenserna av att använda sociala medier. Här i Göteborg har vi ju väldigt tydligt exempel på hur det som hände på sociala medier påverkade köttvärlden dvs den fysiska världen (inte på nätet).  Personligen är jag rätt övertygad att det som hände här i Göteborg påverkade hur man rapporterar saker på Instagram i hela världen.

Förra veckan hamnade jag i diverse diskussioner på sociala medier kring frågan om nätkränkningar efter att Symantec och Friends lanserat sin rapport på om mobbning och kränkningar på nätet. Läs den här. I fredags var det dags igen efter Friends kampanj #unselfie.

I båda fallen blev det artiklar, radioinslag och skriverier – som dessa:

http://www.svt.se/nyheter/sverige/medierna-blaser-upp-faran-med-natet
http://hej.blekk.se/2014/03/21/det-ar-inte-selfiens-fel-friends/
http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=1650&artikel=5817429

Det finns problem med rapporter som den som Symantec och Friends lanserade. Inte bara det att rapporternas siffror differentierar sig så från t.ex. skolans verklighet eller att man talar om lite olika saker. Enligt rapporten så kränktes t.ex. 200000 10-16 åringar förra året på nätet. Skolinspektionen fick in 600 anmälningar i frågan. Det stora problemet är detta: Varför sådant fokus på det negativa i rapporten istället för det positiva. Varför inte ta barn och ungas perspektiv? Och fundera på varför de tillbringar så mycket tid på nätet? Hur de tillbringar sin tid? Vad man kan göra för att deras tid på nätet skall bli bättre? Nästan alla som arbetar med sociala medier och nätet vill ju ändå detta (kanske inte Symantec).

Mata inte medierna med enkla lösningar. Enkla siffror som att var tredje barn kränks på nätet eller att 200,000 barn kränktes förra året på nätet i Sverige kommer ALLTID leda till svarta rubriker och reportage. Bara för att ta ett exempel från min spelhalva. Jag utbildar elever, lärare, skolledare och föräldrar. Forskning från hela världen (läs här) visar nämligen att det viktigaste som finns är att vi pratar med varandra – alla dessa grupper. Lika viktigt är att vi känner att vi kan tala om det. För lärare brukar jag kalla min föreläsning efter ett tips från Elza Dunkels: EXTRA EXTRA! Det kommer gå bra för barnen bara vi talar med dem! Så i Symantec/Friends rapport upptäckte jag att 3 av 4 kränkta barn på nätet fick hjälp från lärare vid nätkränkningar. Enbart 26% kände att de inte fick den hjälpen. Detta är siffror i rätt riktning, även om Symantec/Friends lyfte fram det negativa istället. Även engagemanget hos föräldrar i frågan verkar ha ökat enligt denna undersökning. Tyvärr syns inget av detta i medierapporteringen kring dessa frågor.

Hela denna problematik blir ännu mer komplex när man diskuterar ansvar. I GP skrevs en debattartikel som ville att företagen som erbjuder tjänster inom sociala medier skall ta större ansvar. Att Facebook/Instagram samt KIK t.ex. skall agera bättre och snabbare för att ta bort kränkningar från nätet. Allt detta önskar i stort sätt alla jag talat med kring dessa frågor. Men…det finns ett problem vad gäller föräldrars och skolans ansvar som sällan lyfts upp. Nämligen: hur skall man som lärare, förälder förhålla sig till åldersgränser?

Låt mig ge två exempel: Om man undervisar på en mellanstadieskola – låt säga en 4:e klass – barnen är 10-11 år – är det då okej att använda Facebook i undervisningen? Facebook har 13 års gräns. Många barn har säkert Facebook-konton i den åldern men kan man som lärare uppmana eller tom kräva av barnen att gå med i Facebook för att man har en klassgrupp där? En personlig undersökning jag gjort på mina senaste grupper visade att alla som hade Facebook hade skaffat sig konto innan de var 13.

KIK som är en mycket populär app bland unga har 17 års gräns. Senaste klasserna jag hade, var ingen 17 år gammal. 95% använde appen dagligen. Båda dessa tjänster Facebook och KIK toppar listan över ställen där man blir kränkt på nätet enligt Symantec/Friends. Har man som förälder ansvar för vad ens minderåriga barn använder för sociala medier tjänster? Kan man och bör man i skolan tala om och använda tjänster som barnen använder men där de inte har åldern inne? Om de som inte har åldern inne råkar ut för kränkningar på dessa tjänster vems är då ansvaret? Barnets? Vårdnadshavarens? Skolans? Företaget som erbjuder tjänsten?

Så det bästa vi kan göra är att fortsätta tala om dessa frågor. Helst i en god ton. Helst utan att skrämma livet ur föräldrar och skolvärld genom att fokusera mer på det som är positivt än det som är negativt med sociala medier. Vill ni ha ett gott positivt exempel? Här kommer ett exempel. Vore underbart om vi fick flera sådana artiklar istället allt som på sitt sätt sprider rädsla och hat.

Kom gärna till oss på Filmpedagogerna för att få reda på mer kring dessa frågor. Just nu arbetar vi mycket med filmen IRL – och vi har skrivit om vårt tidigare arbete här.

Använder fortfarande detta exempel på sociala mediers mycket positiva kraft:

Annonser

Är du källkritisk min lille journalist?

Förra veckan var spännande. Filmpedagogerna föreläste för fullt med Biblioteksutbildning, 8-mars dag med Globala skolan och föreläsning på Mediedagarna, MEG 2013. Där lanserades den svenska översättningen av UNESCOs MIK-läroplan samt ett material som kan hjälpa er att arbeta med MIK i utbildningen. Det kan ni beställa här.

MIK svensk framsidaNordicomMIK

På MEG 2013 hände mycket annat spännande. Många olika undersökningar presenterades, bl.a. Förtroendebarometern – med vilka medier och vilka inom media som svenska folket har förtroende för. Ur denna vaskades nyheten att Janne Josefsson är den inom media som svenska folket har högst förtroende för. Man kan man undra vad de bygger denna nyhet på? Tittar man på siffrorna bakom undersökningen – vilket journalister inte verkar gjort, är det kanske lite förhastat att hävda att svenska folket har högst förtroende för Janne Josefsson. Frågan som ställdes var denna: ”Finns det någon person verksam i svensk press, radio, TV eller i digitala medier som Du särskilt uppskattar?Av 1220 svarande har 419 nämnt en person. Av dessa 419 har 11% nämnt Josefsson vilket gör att han har den högsta procentsatsen av de nämnda. Vilket innebär att i en undersökning på 1220 personer eller 419 (om vi är snälla mot de som gjort undersökningen) så har c:a 40 personer stort förtroende för Josefsson. Det är statiskt inte så mycket att dra stora slutsatser av. Filmpedagogerna har skrivit om undersökningar, statistik och källkritik tidigare. Här på bloggen finns även Jan Stridhs snabbskola i tolkning av statistik. Det känns som om professorerna Sören Holmberg och Lennart Weibull kanske borde besöka sin kollega Jan Stridh och utbilda sig lite. Även andra journalister borde kolla källor lite bättre.

På kvällen den 8 mars var det ett grävseminarium i Göteborg. Författaren och debattören Maria Sveland var inbjuden till en paneldebatt. Om ni följer sociala medier så kan ni inte ha missat att det blev väldigt dålig stämning under denna ”debatt” och även i eftersnacket. På flera ställen i olika medier skrev sedan deltagarna om vad som hade ”hänt”. Exakt vad som hände vet vi inte och problemet blir att journalisterna helt plötsligt inte vet hur de skall förhålla sig till det uppkomna. Debattörerna är alla trovärdiga källor, varav en är den journalist som svenska folket enligt nyheterna har störst förtroende för. Vilken källa skall man då som journalist lita på? Kanske skall man låta bli att ta ställning, och helt enkelt inte rapportera eller skriva om det.

Radioprogrammet Medierna sänder ett program från MEG. De talar om oansvariga utgivare – Facebook, Instagram och Twitter. Samma dag kommer en debattartikel från Utgivarna (som vill kalla sig ansvariga, kan tänkas) där man som utgivare av tidningar, radio och TV inte vill bli granskade mer än idag. Den självreglering vi har idag räcker resonerar man. Sedan nämner man även i denna artikel att de oansvariga utgivarnas oansvar leder till att de ansvariga utgivarna verkligen måste ta ansvar.

Tillbaka till radioprogrammet Medierna. Där hävdar man att de oansvariga utgivarna Facebook, Instagram och Twitter borde lyda under samma lagar som publicister eftersom de får samma yttrandefrihetsskydd. Problemet är bara det att det inte är samma sak. Sociala medier är inte ansvariga utgivare i Sverige. Det är inte Instagram som är skyldiga till att det skapas ett kränkande konto på deras tjänst. Vissa tycker att det borde vara så – men effekten blir då att dessa företag tar bort sina tjänster från Sverige på ett liknande sätt som Facebook, Twitter och Google gjort i Kina.

Ännu mer anmärkningsvärt är att man i Medierna inte talar om det företag som faktiskt går in och styr journalistiskt innehåll i Sverige, nämligen Apple. Varför inte det? Är det för att man är rädd att Apple kanske tar bort SR:s poddar från iTunes? Eller kommer att ställa högre krav på innehållet i SR?

Så kommer då denna vecka. Den största nyheten verkar nu bli att en trettonårig flicka begått självmord i Kumla. Kort beskrivet: en tragedi. Tyvärr är det så att denna typ av mycket tragiska händelser ofta sker i Sverige utan att de blir nyheter (bland 15-24 åringar är det enligt socialstyrelsen den vanligaste dödsorsaken). Varför blir det då en nyhet? Hon begick enligt medierna självmordet pga. näthat. Sverige har fått sitt första fall där näthat har lett till självmord. Frågan är då, om man vet varför hon begick självmord? Det har ännu inte redovisats i media. Det som framkommit är att på skolan där flickan gick har mobbning och kränkningar förekommit, och att flickan varit mobbad. Det redovisas även att på en del av de sociala forumen där hon rört sig så har kränkande kommentarer förekommit. En kille är misstänkt för att ha använt sig av hot via nätet för att få 13-åringen att agera i sexuellt kränkande sammanhang. Det är jättebra att detta lyfts upp men i mångt och mycket är det spekulationer kring en tragisk händelse. Förmodligen (och nu spekulerar jag) är det fler faktorer som ligger bakom. Nyhetsflash: Detta blogginlägg skrevs igår onsdag den 13 mars. Under kvällen igår verkar den senaste utvecklingen av nyheten vara att det är att man inte söker en pojke utan en sk. Nätpedofil och att flickan utsatts för det som kallas grooming.  Nyheten verkar även med denna nytillkomna information tappat sitt nyhetsvärde.

Att media spekulerar i tragedier är inget nytt. Sådana händelser har ett nyhetsvärde hävdar man. Det har de säkert, men jakten på nyheter verkar kunna leda till att man slarvar med källkritiken.

Igår onsdag skrivs det i SvD och sägs i SR att hälften av barnen är kränkta på nätet. Dessa siffror har vi som föreläsare på området aldrig hört eller läst tidigare (eller sett inom forskningen). Vem kan tänkas ligga bakom en sådan undersökning? I detta fall är det anti-virus och nätsäkerhetsbolaget Norton by Symantec. Varför ställer sig inte en enda journalist frågan om vad detta bolag har att vinna på att presentera en sådan undersökning? Eller för att ställa frågan på ett annat sätt. Varför frågar journalisterna inte forskare som Elza Dunkels och Ann Frisén som gjort STORA undersökningar i ämnet – baserat på stort underlag från hela Europa, och frågar sig varför deras undersökningar skiljer sig från Nortons? Ni kanske enbart har sett en undersökning från Friends? Det är samma undersökning, det är Friends och Norton by Symantec som gjort den tillsammans med YouGov.

Hade man gjort samma typ av källkritiskt arbete om det rört sig om något annat? Hade man rapporterat att sockermängden i läsk minskar enligt en färsk studie från en läsktillverkare? Eller hade man även frågat dietister, läkare eller andra forskare som kan ha något intressant att säga i frågan? Bara en stillsam undran. När vi föreläser för elever kring sociala medier så trycker vi på hur viktig källkritik är i skolan, men även utanför.

Behöver journalisterna en kurs i källkritik?

Debatt: Har föräldrar ansvar för vad deras barn spelar på nätet och i appar?

Just nu drivs två fall i marknadsdomstolen kring köp inuti program (på nätet/i appar). I onsdags presenterades Utredningen ”App to Date”  för regeringen: Läs hela här. I förslagen kan man läsa detta som berör barn, unga och skolan:

  • Barn och unga kan som parter ingå avtal och köpa varor eller tjänster via mobil eller läsplatta endast om förmyndaren samtyckt eller gett intryck av samtycke. Har förmyndaren gett barnet kontantkort kan det användas till sedvanliga köp.
  • Föräldrar som gett barnet tillåtelse att använda en förälders telefon blir inte automatiskt betalningsskyldiga för köp som barn har gjort med hjälp av denna.
  • InApp-köp i appar som riktar sig till barn är otillbörlig marknadsföring och kan förbjudas.

Jag förstår varför en del av dessa förslag kommer. Många har ju hört om barnen som spelade Smurf Village och köpte tjänster för 50000.

Bild från Smurf Village – där det nu mera står att man köper saker i appen som varning.

Jag förstår att det enklaste sättet sättet att stoppa barn under 12 år från att köpa saker i appar är att förbjuda alla sådana appar (och liknande gratisspel på nätet). Det finns dock ett lite svårare sätt som jag som film- och mediepedagog tycker är grymt underskattat nämligen att utbilda föräldrarna. Om jag tar mig själv som exempel, min 2 åring spelar på min iPad och iPhone. Jag har sett till att han inte kan komma åt nätet när han gör det. Jag ser till att inte ha in-app köp appar på apparaterna. Jag har stängt av möjligheten att köpa saker inom program. Hur gör man det? Här är en enkel guide.: Så här förhindrar du barnen att köpa i Appstorearwengrim.  Visst jag är mediepedagog. Visst jag undervisar om IKT. Visst jag  undervisar om hur reklam och marknadsföring fungerar. Ja, jag är Medie och Informations Kunnig (MIK). Bör jag ställa samma krav på andra föräldrar? Att de skall kunna lika mycket som mig? Nej. Att de bör veta vad deras barn gör på nätet, vilken sorts spel de spelar, att engagerar sig i sina barns medievanor? Ja, det anser jag.
Statens medieråd har gett ur en enkel guide till föräldrar kring just spelande: Ladda ned den här.

Om man förbjuder det så försvinner problemet? Det är ju tyvärr inte så. Effekten blir att föräldrar slipper ta ansvar för och  engagera sig i vad deras barn gör. Fundera på alla rubriker kring kränkta barn på Facebook i medierna. Hur många av dessa barn är under 13 år (som är Facebooks åldersgräns). Vems är felet att barn som inte skall ha ett facebook konto har ett konto? Var har det brustit? Är det kanske så, och nu spekulerar jag, att föräldrarna har skapat kontot åt barnen? Vilket ansvar har föräldrarna? Jag hoppas att man förutom att  enbart förbjuda saker faktiskt funderar lite på att skapa medievetna föräldrar. Så att dagens föräldrar är medvetna och kunniga i hur appar, dataspel etc. som deras barn använder fungerar. Inte minst så vore det på tiden att vuxna lär sig att inget är gratis. Du betalar med information, tid, in-app purchases, eller på andra sätt. Företag som Facebook och Google bedriver inte välgörenhetsverksamhet. Även om det verkar som om deras tjänster är gratis så tjänar de faktiskt pengar på något. Företag som Apple arbetar likadant – de bäddar in ”gratissaker” i sina produkter men det gör inte sakerna gratis – du betalar för dom då de ingår i din maskin. Att nå ut till föräldrar kring dessa frågor är svårt. Dock så kan ju alla försöka i den mån man kan faktiskt utbilda andra föräldrar, tipsa om resurser (som de ovan) och på andra sätt se till att föräldrar tar lite ansvar och engagerar sig i vad deras barn gör när de använder appar och spel. Braa en lite from förhoppning.

Medietips: Wolfram|Alpha – om Facebook, matematik, statistik och allt annat du inte visste att du sökte

Om du är lärare inom naturkunskapsorienterade ämnen som matematik, fysik, kemi och biologi är sannolikheten väldigt hög på att du redan använder sökmaskinen: Wolfram|Alpha: Computational Knowledge Engine. i din undervisning. För alla lärare som är mer samhällsorienterade – här kommer ett tips – börja använda Wolfram Alpha i skolan – gärna istället för Google. Varför?

För att Wolfram Alpha är en annan sorts sökmotor – enligt dom själva är de inte en sökmotor utan en ”Computatational Knowledge Engine”. För No-lärare är den given därför att man här kan skriva in formler etc och få genomgångar av de samma, eller få förklaringar inom kemi, fysik eller biologi. Men denna sökmaskin är så mycket mer – inte minst är den ett utmärkt exempel på hur man bearbetar och använder sig av statistik. Sök på Paris och du kommer inte få den vanliga Wikipedia artikeln – istället får du kartor, storlekar på stadsdelar, olika företag i Paris etc.
Allt detta samlande av data blir riktigt intressant och läskigt när man ber Wolfram Alpha beräkna ens egna Facebook data. Va? Kan den veta massor om mig på Facebook också? Ja, det kan den och utifrån pedagogiskt perspektiv är detta bra på många nivåer.

Låt mig förklara hur man gör och hur man kan använda det i klassrummet. Gå in på: http://www.wolframalpha.com/ skriv orden Facebook report i sökrutan. Godkänn applikationen. Wolfram Alpha kommer då samla ihop Facebook data om dig men inte minst om dina vänner. Det ser då ut så här:

och så kommer en lång lista med statistik över främst dina vänner på Facebook. Var de bor, om de är gifta, politiska åsikter, vad de heter (Anna är vanligast bland mina vänner), vilka som är deras kompisar etc.

Varför är då detta intressant att göra i skolan? Oavsett om man använder Facebook i skolan eller jobbet framgår det för den som studerar denna statistik att Facebook har enormt mycket information om dig som den säljer och delar med sig till den som betalar eller bara som i detta fall vet hur man söker. Så vill ni arbeta och diskuterar Facebook, sociala medier, statistik, reklam, privatliv, nätverk och sökningar har ni med hjälp av detta verktyg en guldgruva. Min erfarenhet är att när man visar hur mycket information vi faktiskt delar med oss då blir det en väckarklocka för elever och andra användare. Jag har även upptäckt att mina Facebook vänner är rätt restriktiva med att dela ut information och duktiga på säkerhetsinställningar (det syns också i statistiken) – hur medveten är du och dina elever?

Spana även in denna film som försöker förklara vad Wolfram Alpha är för något:

Kolla gärna även in detta tal från grundaren från TED:

Debatt: Idag firar vi Copyrightdagen med att ställa lite frågor…

På denna blogg har vi vid flera tillfällen skrivit om copyright och relaterade frågor bland annat har ni kunnat läsa om det här och här.
Vi har i 20 år föreläst om media i alla dess former. På senare år har fokuset varit skarpt riktat mot IKT eller som det ofta kallas bara IT. Det har handlat om teknik, det har handlat om sociala medier, det har ibland handlat om digitalkompetens som t.ex. PIM. Det handlar tyvärr väldigt sällan om copyright, lagar, regler etc som faktiskt påverkar och reglerar vad man egentligen får och inte får göra i skolan.
Politikers, skolledares, IT-pedagogers, myndigheters, forskares förhållande till Copyright-relaterade frågor och lagar och regler kan enklast sammanfattas som ”att om vi inte låtsas om att det är ett problem så är det inget problem”. Men det är faktiskt ett problem. När vi föreläser om ”Allt du skulle vilja veta om Copyright men inte vågar fråga om” – då framgår det med stor tydlighet att okunskapen ute i skolor, både bland skolledare och pedagoger är stor. De vanligaste kommentarerna vi får är: Trodde att denna föreläsning skulle vara jättetråkig men tack för alla klargöranden – nu vågar jag lära ut med gott samvete. Vari ligger då problemen för skolan?
Vad gäller själva copyrightbiten så är det faktiskt så att det Bonus-avtal som trädde i kraft juni 2010 löser VÄLDIGT många frågor och problem som berör just copyright. Avtalet är anpassat till en ny medieverklighet och underlättar på ett sätt som tidigare inte var möjligt att använda copyrightskyddatmaterial i skolan. Problemet är att väldigt få lärare känner till att a)avtalet finns B)vad som står i det. Läs det gärna här – det är faktiskt kort och arbetar ni med IKT i skolan kommer det få många av er att andas ut. Creative Commons löser en del övriga problem – kolla in dessa guider här:

https://filmpedagogerna.wordpress.com/2012/02/10/creative-commons-om-konsten-att-dela-med-sig/

https://filmpedagogerna.wordpress.com/2012/03/29/en-lysande-liten-film-om-cc-pa-svenska/

Men IKT är så mycket mer och nu kommer de riktigt stora problemen för skolan. Ett sådant problem är att många som talar om hur man skall arbeta med IKT i skolan blir evangelister för sociala medier, företag etc. De i sig är inte onda, men de skapar problem för oss som arbetar med IKT i skolan. Främsta orsaken till detta är att skolan inte är vilken verksamhet som helst. Skolan har en Skollag. Skolan är inte en offentlig verksamhet vilket leder till att vad man kan göra som privatperson kan man inte alltid göra i skolan. På vilket sätt är detta då ett problem för skolan?
För det första – ge inga känsliga uppgifter om t.ex. elever till kommersiella bolag som Google, Facebook, Apple, Microsoft m.fl. En enkel utgångspunkt är denna – skulle du vilja att denna sorts uppgifter om de var inom t.ex. vården skulle vara tillgängliga för andra än vården? Om svaret är nej – lägg inte ut dom. Jag har mött alldeles för många pedagoger som kommit med historier om hur skyddade identiteter röjts, hur diagnoser på elever lagts ut på nätet för att känna att detta är en liten fråga. Visst det berör ganska få människor på det stora hela, men dessa människor har en skyddad identitet av en anledning eller vill kanske inte att deras diagnos skall vara tillgänglig för t.ex. Google eller Facebook.
För det andra: sociala medier är på många sätt jättebra MEN de har problem. Att be elever t.ex. redovisa på Youtube eller Facebook kan ju vara oskyldigt men om eleverna använder sig av copyrightskyddat material så uppmanar ni dom som lärare att begå ett lagbrott. Om ni tror att eleverna vet vad som är copyrightskyddat så tror ni fel. Eller för att formulera om mig – VÄLDIGT få lärare vet vad som är copyrightskyddat och om de nu skulle undervisa och faktiskt lära sina elever detta så är detta toppen – tyvärr är detta inte vår erfarenhet.
Många anser att man måste bryta mot lagen – för att förändra den – om lagen är felaktig. Detta kan ju fungera om man är privatperson. Som pedagog eller skolledare i skolan är du inte privat – du är lärare som måste förhålla dig till de lagar som gäller i skolan samt den yrkesetik som gäller. I ”Yrkesetik i vardagen – ett fördjupningsmaterial (utgivet av Lärarförbundet och Lärarnas riksförbund) står det: ”Lärare har ett viktigt uppdrag i samhället, att ansvara för kommande generationers grundläggande utbildning och fostran. Detta uppdrag formuleras i skolans styrdokument, såsom läroplaner och lagar. Lärare utgår i sin yrkesutövning från det uppdrag samhället ger dem, men reflekterar samtidigt över uppdraget satt i relation till de yrkesetiska principerna. Lärare arbetar i enlighet med det samhällsuppdrag de fått, där det fastlagts genom demokratiska beslut och om det inte strider mot dessa yrkesetiska principer.” Fråga er då detta är det då okej som lärare att tvinga eleverna bryta mot lagen för att t.ex. redovisa bara för att det är enklare att göra det på t.ex. Youtube eller Facebook? När man påpekar problemen som vi lyft i denna text så är det många som påpekar att väldigt få har fällts eller kommits på gällande problemen ovan. Det är fullständigt sant vad gäller copyrightbrotten, men ännu en gång: är det okej som lärare att medvetet bryta mot lagen och även uppmana/tvinga elever till lagbrott? Att åka 90 km/h på en 30 väg är det okej om ingen ser dig? Det är inte heller olagligt att röja skyddade identiteter men är det lämpligt? Vill man som lärare ha det på sitt samvete?

Problemet är de facto stort. De kommersiella bolagen bryr sig faktiskt inte om problemet när man talar med dom utan hänsyftar till att inte är de som bryter mot lagen eller uppmanar till brott. Man skjuter tillbaka frågan till skolan. I skolan har man så mycket annat att ta ställning till som ny skollag, nya läroplaner etc – att dessa övriga frågor hinner man ofta inte på allvar ta upp. Samtidigt bör skolans personal börja protestera och ta upp frågan och hävda att så här kan vi inte ha det. Så här kommer några konkreta förslag:
1. Se till att utbilda skolledare, pedagoger och övrig skolpersonal.
2. Ge dom möjlighet att i sin tur utbilda sina elever
3. Klargör för facket – att detta är en ohållbar situation – detta påverkar arbetsmiljön och möjligheten att utföra sin yrkesroll i förhållande till de nya läroplanerna.
4. Gör politiker medvetna om att dessa förhållanden är ohållbara – något måste förändras – för just nu är det flera lagar, styrdokument etc som motarbetar varandra.
5. Se till att alla runtomkring blir medvetna om dessa frågor – även föräldrar, anhöriga etc.

%d bloggare gillar detta: