Bloggarkiv

Bok till film – Film till bok – ny föreläsning från Filmpedagogerna – med tips till dig som vill arbeta med Catching Fire!

Just nu pågår SFI:s projekt Boken på duken. Vi på Filmpedagogerna har föreläst på temat länge. Vårt prospekt kan du se här. Från och med nu erbjuder vi även föreläsningen: Bok till film. Film till bok. Att läsa film. En föreläsning som anknyter klart och tydligt till de nya läroplanerna specifikt i svenska.

Föreläsningen presenteras på detta vis för elever: Litterära förlagor är de vanligaste förlagorna till filmer. Film och litteratur är dock olika medier. De har mycket gemensamt som berättelsen, strukturen, genre och karaktärsgestaltning. De har även olikheter som berättelsen, strukturen, genre och karaktärsgestaltning. Hur kan man lära av de olika medierna för sitt arbete i skolan? Vad kan man i litteraturen och skrivandet lära av filmen? Och hur kan man i sitt eget skapande lära sig från litterära förlagor? Som vanligt använder vi oss av böcker och filmer som är populära och används i skolans värld.

Vi har ju arbetat med många litterära förlagor genom åren. Den senaste filmhandledningen jag skrivit på litterär förlaga som fortfarande fungerar utmärkt att jobba med är Hunger Games. Handledningen kan ni ladda ned här.

Den filmen passar utmärkt för genrediskussioner, berättarperspektiv, berättartradition, klassiska förlagor samt givetvis boken/filmens innehåll.

Imorgon onsdag kommer uppföljaren: Catching Fire. Det kommer inom kort en ny handledning skriven till den filmen (dock inte av mig).

Men…innan den handledningen kommer finns det en hel annat spännande att tala om och diskutera kring Catching Fire.

Vill ni göra det – gå in på http://www.thehungergamesexplorer.com/se/epk/catching-fire/

Där kommer ni finna allt ni vill veta om Hunger Games: Catching Fire. Sajten är en del av filmbolagets enorma kampanj för filmen som hållit på i över ett år. Arbetar ni med reklam och marknadsföring i skolan. Kolla in här hur de jobbat med marknadsföringen – månad för månad.

http://variety.com/gallery/photos-catching-fire-marketing-timeline/#!1/november-2012/

och så har vi musiken: där de precis som förra gången fått väldigt creddiga artister att skriva låtar kring teman och händelser i Catching Fire boken/filmen. Min absoluta favoritlåt är Patti Smiths låt. Ni kan lyssna på hela soundtracket här:

Annonser

Föreläsningstips och medietips: MOVE Filmfestival | Umeå | Fotbollsfilmfestival

Som alla säkert vet pågår nu en mycket spännande festival i Umeå. För er som missat den så heter den MOVE. Den startar idag 12 oktober. Kanske dags att ha vägarna förbi Umeå? Ett av festivalens program är fotbollsfilm. Här ges möjlighet att se många fotbollsfilmer som inte visats i större skala tidigare. Kolla in programmet: MOVE Filmfestival | Umeå | Fotbollsfilmfestival.
För att göra det hela bättre så kommer dessa filmer att kompletteras med föreläsningar – dessa kan ni läsa om här: http://www.moveumea.se/forelasningar/forelasare/. Till exempel föreläser jag, Mikael Kowalski, på måndag kl 18:30 på Pub Freja. Vad jag föreläser om?

En halvlek med fotboll och film

Fotboll sägs vara en sport där man spelar i 90 minuter och i slutändan vinner Tyskland. I filmens värld får vi se så många andra aspekter av världens största sport. Filmpedagogerna Folkets Bio guidar genom fotbollens magiska värld som den skildras i film. Ni kommer få se filmklipp från alla världens hörn, med kvinnor såväl som män, unga som gamla, rika som fattiga. Fotboll och film kan vara allt och inget – kom på denna föreläsning och lär er mer.

Ett litet smakprov på en film som det kommer visas klipp ifrån:
15 oktober börjar även Tjugo5 – Norrlands skolbiofestival. Missa inte denna – vad ni än gör!
Även på denna kommer en viss Mikael Kowalski föreläsa, på tisdag kan ni få en analys av Hunger Games. Ni vet väl att det finns en mycket bra och lång filmhandledning av den filmen som kan läsa här.
Mer information om tisdagens program och festivalens program kan ni läsa här:

Debatten om Play och betydelsen av att sätta film i sitt sammanhang


Sedan filmen Play har haft premiär har den fått blandade reaktioner. Bland kritiker har den fått mycket bra kritik. På kritiker.se är filmen den 10:e bästa filmen i världen från 2011, den har snittbetyg 4.0 vilket är remarkabelt för en svensk film.Sedan tog det fyr i helvete. Debatten har rasat i främst DN och Aftonbladet om filmen Play – rent generellt kan man säga att de flesta varit kritiska mot filmen på olika sätt. Senaste inlägget kommer från Ulrika Stahre  – hon tar barnperspektivet i http://www.aftonbladet.se/kultur/article14048716.ab. Hon går även i klinch med rasism och klasstolkningarna som återfinns i artiklar som de Play-kritiska som

Daniel Strand och Adam Wickberg Månssons http://www.aftonbladet.se/kultur/article14032144.ab,  Åsa Linderborgs två inlägg http://www.aftonbladet.se/kultur/article13979089.ab  och http://www.aftonbladet.se/kultur/article14009244.ab och de  försvarande som America Vera-Zavalas http://www.aftonbladet.se/kultur/article14019440.ab.
I DN har debatten sett lite annorlunda ut – Ruben Öslund skrev själv om sina upplevelser och svar på en del av kritiken i DN – läs det gärna här: http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/vand-inte-bort-blicken. I DN har debatten varit mer sansad (speciellt i kommentatorsfälten). Inläggen har även varit väldigt personliga (inklusive Östlunds eget). Jonas Hassen Khemiri ger 47 anledningar till varför han grät när han såg Play: http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/47-anledningar-till-att-jag-grat-nar-jag-sag-ruben-ostlunds-film-playStefan Jonssons artikel ”Play missar de andras perspektiv” koncentrar sig mer på debatten än filmens innehåll men det är intressant det med – den kan man läsa här: http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/play-missar-de-andras-perspektiv. Bland de mest spännande inläggen kommer inte helt oväntat från Hynek Palas och hans artikel om Play fångar svensk rasism: http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/play-fangar-svensk-rasism. Så varför radda upp en massa debattartiklar om Play? Tja för ALLA saknar ett perspektiv – de har inte med publiken – inte heller de som arbetar med publiken. Det hade verkligen varit spännande om någon av alla dessa skribenter hade frågat t.ex. publiken på Backateatern eller de som jobbade med publiken efter filmen (dvs vi – Filmpedagogerna, Backateaterns personal) hur de upplevde arbetet med filmen. För oavsett vilket perspektiv artikelförfattarna har så har de ett perspektiv av att de vet hur andra upplever filmen. Det de gör ju är på sätt och vis att skapa ett vi och dom andra (som de ofta kritiserar). Så hur var det att arbeta med Play och elever? Enkelt svarat – väldigt svårt. Utvecklat – kan man väl säga att eleverna upplevde alla de nyanser och åsikter som getts uttryck i artiklarna ovan. Då även lärarna verkar ha haft samma problem så blir det inte lättare att arbeta med filmen i skolan. Det stora problemet har dock varit att ungdomarna som såg filmen på Backateatern – inte fick någon introduktion – något som regissören Östlund inte heller ville att de skulle få. Detta gjorde eleverna extremt konfunderade inför det de såg. Positiva upplevelser får jag nog säga saknades direkt efter filmen. Men efter att eleverna fått lite nycklar till att tolka filmen samt allra viktigast, fått den bakgrundsinfo som de flesta som debatterar filmen nu fått, så blev diskussionen och upplevelsen en annan. Den allra bästa ingången har varit att tala om genre och jämför med den liknande filmen Borat (som Fredrik Holmberg gjorde). Med den ingången så förstod eleverna filmen på ett annat sätt och kunde strukturera sina upplevelser på ett helt nytt sätt. Det kan även tilläggas att filmen har en filmhandledning från Svenska Filminstitutet/Film i skolan som ni kan läsa här: http://sfi.se/PageFiles/20916/PlaY2.pdf

Trots att den skrevs innan de första visningarna på Backa och över en månad inför debatten så kan man väl säga att mycket av efterföljande debatt finns i handledningen. Så om lärarna t.ex. hade förberett eleverna på filmen innan hade man vunnit väldigt mycket. Med filmer som Play så måste man filmen i ett sammanhang innan filmvisningen – i alla fall när man visar den för unga människor. Eftersom Östlund ville nå dessa – så hade det hjälpt de unga åskådarna. Det hade förmodligen även hjälpt lite äldre åskådare som debatten ovan visar på. Så sammanfattningsvis – att sätta film i sitt sammanhang skall verkligen inte underskattas, inte heller bör man glömma att ibland fråga publiken vad de tycker istället för att säga vad de tycker åt dem.

%d bloggare gillar detta: