Bloggarkiv

IRL och AFK – Om film, nätmobbning och sociala medier

IRL

Vi har redan skrivit om nätmobbning, nätkränkningar och film tidigare här. Där efterfrågade jag en bra film på temat. Nu har den faktiskt kommit: IRL. IRL är en svensk film som bygger på holländska boken och filmen Ben X. Filmen handlar om Elias som blir mobbad i skolan. Ett sätt att fly undan för Elias blir att spela spel. Där blir han vän med karaktären Scarlett. En dag vill hon träffas AFK – IRL – dvs i verkligheten, borta från datorn. Tillsammans börjar de prata om hur de ska lösa problemet med Elias plågoandar. Ska de lösa problemet så som man gör i spelet, genom att ge igen? Eller på ett annat sätt?

IRL har mycket intressant stoff att tala om i skolan. Filmen Ben X är intressant, men den har flera problem. Flera av de problemen tycker jag IRL har löst. IRL passar mycket bra för samtal, för den tar upp många av de frågor jag möter som föreläsare kring sociala medier, nätkräkningar och nätmobbning. Filmen visar på att det ofta finns en koppling mellan mobbning i t.ex. skolan och mobbning på nätet. Det som gör denna mobbning extra jobbig, är att den inte slutar efter skolan. I filmen så förnedras först Elias i skolan av mobbare och därefter läggs klippet ut på nätet. Det som händer där, är att klippet även kommenteras av många andra som inte har någon relation till Elias. Här går mobbningen snarare över till kränkning med hjälp av sociala medier. Den senaste tidens rättsfall kring nätkränkningar har alla lyft fram samma sak som sker i filmen. Nämligen att spridningen av materialet leder till en kränkning i lagens mening. Skadan blir genom spridning ännu värre. Själva mobbningen är ofta svår att komma åt. I IRL diskuteras detta på olika sätt. Vad kan man göra som klasskompis? Vad kan man göra som rektor? Som förälder? Det hela problematiseras på ett trovärdigt sätt då offret, Elias, väljer att ständigt att fly verkligheten till spelets värld. Många försöker nå ut till honom, klasskompisar, pappan, rektorn men han flyr istället för att säga som det är. Han tar på sig hela bördan själv. Allt detta är mycket trovärdigt skildrat och vill man tala kring dessa frågor så passar IRL utmärkt. Elias pappa kommer med ett påstående i filmen – Inger gör något åt mobbning förrän det är försent – någon måste dö förrän folk agerar. Det kanske är att ta det lite långt men ofta så uppkommer just den frågan – varför var det ingen som såg mobbningen tidigare? Varför gjorde ingen något? Så hur ska man svara och lösa det problemet? Väldigt förenklat – tala om det. Se till att barn och vuxna har en sådan relation till varandra att de kan prata med varandra om denna typ av frågor. För finns inte det förtroendet, ja då blir det tyvärr som i filmen – där Elias inte vill tala om vad som händer med honom, för någon.

Arbetet mot nätkränkningar och nätmobbning fortsätter kontinuerligt. På senare tid så har mycket bra hjälp för er som arbetar med barn i skolan kommit.

Ett exempel är #inteokej som är en sajt för ungdomar att diskutera och formulera vad som är okej och inte okej på nätet. Sajten riktar sig till 13-19 åringar och man kan ställa frågor men även själv svara på frågor kring netikett.

En annan hjälp som finns om man råkat ut för näthat är att höra av sig till Nätvaro. Man kan även få hjälp med polisanmälan på http://natvaro.eu/anmalan-av-nathat/. Utöver detta finns mycket annan bra information att hämta på sajten.

Ett problem när man ska föreläsa kring sociala medier, nätkränkningar och nätmobbning riktade till yngre elever (typ mellanstadiet-högstadiet) är att det finns få filmer på svenska eller textade på svenska på temat. Finns det finns en del skrivet men illustrativa exempel lyser med sin frånvaro. Så kan inte någon göra något sådant här på svenska? En remix av Dumb ways to die – Pause and think online:

Annonser

Revenge of the 70-talister. Om aktuella filmer som Vi är bäst, The World’s end, Känn ingen sorg och skolbiotips

Jag är 70-talist. När jag var ung och såg på film kändes det ofta som om att alla svenska filmer utspelade sig i Stockholm på 50-talet. Ett tag ville jag spränga SFI om de gav pengar till en ny film som var en barndomsskildring från 50-talet. Nu vet jag dock hur det känns. Allt är inte förlåtet, men denna sommar och höst är det 70-talisterna som tar tillbaka bioduken. I somras var den populäraste  svenska filmen: Känn ingen sorg. Och hela filmen var en lång nostalgifärd mot natt. Klubbarna man hängde på, musiken man spelade och vännerna man umgicks med – allt finns med i den filmen. När någon frågar om Känn ingen sorg passar som skolbio så har jag lite svårt att svara. Jag är för nära berättelsen. Det blir svårt att skilja på min nostalgi och mina minnen från att ha umgåtts i samma kretsar som Håkan Hellström och själva filmen. Har hört från ungdomar i gymnasieåldern att de gillar filmen. Så kanske står den på egna ben.

Denna vecka sätter dock 70-talist nostalgifaktorn in med full effekt. På fredag går två filmer upp som är omisskännligt motsvarighet till 50-tals skildringar av Stockholm. Den ena är Vi är bäst som vi skrivit om här.

Den andra filmen är den brittiska the World’s End. Tredje och sista delen i Edgar Wrights Cornetto-trilogi. Filmen utspelar sig i nutid men pekar väldigt mycket bakåt i tiden. För det handlar om 70-talister som i nutid försöker återupprepa en pubrunda från 90-talet då de just gått ut gymnasiet. Det är en film som är fylld av brit-pop musik från 90-talet. Läs gärna denna mycket underhållande artikel där filmens regissör går igenom filmens musikanvändning (med den ackompanjerande musiken).

Som 70-talist så sitter man redan vid filmens inledningsscen med ett leende från öra till öra när Primal Screams Loaded drar igång. Frågan är då denna: Är detta en lämplig film att arbeta med i skolan? Eller är den bara något för nostalgiker?

Svaret på den frågan är lite beroende på vad du undervisar i. För lärare som undervisar i engelska finns här en möjlighet att diskutera brittisk kulturhistoria. För filmen är som de andra två filmerna Shaun of the Dead och Hot Fuzz – amerikanska genrefilmer förlagda i brittisk miljö. Det gör dem riktigt intressanta att arbeta med. Sedan är filmen en genrelek och vill man lära sig och diskutera science fiction samt undergångsberättelser så finns det en del att plocka. Som jag skrev ovan – musiken förtjänar att diskuteras – kanske något för hugad musik/medielärare? Helt ärligt är det dock inte en skolbiofilm.

När jag föreläser för elever brukar jag fråga om de tycker som recensenter. Föga oväntat svarar de alltid – nej, det gör de verkligen inte! Som följdfråga brukar jag ha: Vad beror det på tror ni? Svaren brukar variera men till sist brukar vi komma fram till att det beror på att recensenter inte gillar berättelser skapade för barn och unga eftersom de inte behöver de berättelserna längre. Recensenter är som jag (ofta 70-talister) och gillar filmer och berättelser som berör vår åldersgrupp. Så filmer som sitter som en smock i magsäcken på mig senast Before Sunset är rätt ointressanta för dagens elever, eller t.o.m. väldigt ointressanta. Så ett litet tips som väljer filmer till t.ex. skolbio – försök ta av er 70-talist glasögonen och sätt på er 00-glasögonen och se om de ser samma sak i berättelsen som ni (eller jag i detta fall). För min erfarenhet är att glasögonen ofta ser olika filmer.

Filmtips: Elysium

elysium

Jag är en negativ kille. Jag älskar dystopier. För arbete i skolan är dystopier verkligen bra av så många anledningar. En, är att de ofta är riktigt bra litteratur. Två, de är populära både bland elever och kritiker. Tre, de är en väldigt tydlig genre och i alla fall i svenska ämnet, skall man lära sig och utveckla genrekunskap inom nya läroplanen. Fyra, böckerna filmatiseras ofta. Fem, de är en utmärkt start för samtal om dagens värld och de eventuella problem vi möter här och nu. Böcker som 1984, Minority report (en novell), Kallacoin är alla givna referenspunkter för samtal om vår nutids övervakningssamhälle. Vill ni hellre samtala om djupare mänskliga frågor – vad det innebär att vara människa, varför vi förstör vår egen värld, vad som är frihet – så passar ju dystopier som Aniara, Sköna nya värld, Människors barn, Syndafloden samt Oryx och Crake perfekt. För samtal om feminism och abortfrågan – en annan bok av Margaret Atwood: Tjänarinnans berättelse. Vill ni tala om klass, kolonialism och media – så finns ju Hunger Games. Bara för att nämna några klassiker. Alla dessa böcker har inte filmatiserats men många har det. Sedan finns ju filmerna som inte bygger på böcker.

Det går riktigt bra att tala om miljöförstörelse och kolonialism utifrån Avatar och Wall-E, klass, kolonialism, filosofi och media med hjälp av Matrix-trilogin. Genetik och vetenskapliga dilemman utifrån Gattaca, mänsklighet utifrån Brazil och 12 apornas armé samt slutligen främlingsfientlighet utifrån District 9.

Så nu kommer då den nya filmen av regissören till District 9, Neill Blomkamp. Den heter Elysium och är en dystopi. Till ytan är berättelsen en dystopi med mycket gemensamt med Wall-E. Människan har förstört jorden. Den rikaste procenten, bor utanför jorden på en rymdstation (Elysium). Resten av jordens befolkning bor kvar på jorden, en planet som är allt mer obeboelig.

I USA har filmen redan innan sin premiär fått mycket kritik från högerhåll för att vara en förtäckt reklamfilm för 99 percenters eller Occupy Wall Street-rörelsen, som den ofta kallas. Jag förstår att man från amerikanskt högerhåll kritiserar denna film, för filmen är en uppenbar kritik av dagens USA. Filmen visar upp ett samhälle där några få lever på den stora majoritetens arbete. Det är ett arbete som leder till att allas vår jord förstörs. Det är ett arbete som går ut på att maximera vinster åt de rika som bor på Elysium. Detta Elysium, som är en jättestor rymdstation, som hämtat utseendet från the Hamptons och som filmas som en dålig reklamfilm från 80-talet om det goda livet. Sjukvården på Elysium är gratis och i filmens universum kan allt läkas. På jorden kostar sjukvården, sjukdomar kan inte läkas och kan man inte betala sina räkningar skickas man som dödssjuk hem. Till detta finns på jorden en polismakt som enbart skall skydda de rikas intressen. Militären verkar också vara till de rikas tjänst och bryter mot mänskliga rättigheter. Att militärens aktioner filmas som de filmer som Wikileaks läckt, där civila dödas, är ingen tillfällighet. Att jargongen är likadan är inte helt tillfälligheter. Filmens stora skurk, Elysiums försvarsminister, som spelas av Jodie Foster påminner inte så lite om George W. Bush vicepresident (Dick Cheney) och försvarsminister (Donald Rumsfeld). Hon uttalar sig och argumenterar med dialog som jag är rätt säker kommer från just dessa två. Det är ingen munter bild av USA som sydafrikanen Blomkamp målar upp. Men redan i District 9 visade han hur hans egen uppväxt i ett Sydafrika med apartheid och i dess våldsamma efterdyningar, påverkar hans filmskapande. Filmerna är väldigt våldsamma. De är ett realistiskt våld där folk sprängs i småbitar. Det är filmer som inte blundar för våldet. Det är tyvärr även så att detta våld,  gör att förmodligen ingen kommer våga visa denna film som skolbio. Det är ju även så att via hans erfarenhet från Sydafrika så vet Blomkamp att uppdelande av människor inte är av godo.

Filmen har även många andra aspekter som gör den intressant som skolbio. Den har många filmiska referenser och blinkningar som man kan leta efter och diskutera. Det mytiska i berättelsen är också intressant. I filmen finns en fabel som får stå för filmens sensmoral. Det är en fabel som har kopplingar till grekens Aisopos fabler. Det finns mer kopplingar till Grekland – Elysium är ju inte ett namn valt av slump. Inte heller att en av huvudkaraktärerna heter Frey (även om det är en kvinna, och det är nordisk mytologi och inte grekisk). Att hela berättelsen innehåller de klassiska ingredienserna i hjältens resa som Joseph Campbell populariserade är ju intressant att tala om i skolan.

Sammanfattningsvis: Elysium är en film som har enormt mycket spännande att samtala om i klassrummet. Lärare inom samhällskunskap, svenska, historia och religion kommer finna spännande stoff i denna film. Klarar ni bara av att filmen har ett grafiskt våld kommer detta bli en riktigt bra skolbiofilm.

Som extramaterial kan ni ser hur paradiset Elysium skildras på företagets hemsida: http://www.welcometoelysium.com/

Filmtips: World war Z

Behövs det fler filmtips om Zombies för skolan? Tydligen, för här kommer ett till. Vi har tidigare skrivit om Zombiefilmer i skolan här. Vi fick även ett tips på denna handledning. Arbetar ni med serietidningen/spelet/Tv-Serien: The Walking Dead finns en handledning här.

Men nu över till World War Z. Filmen bygger löst på bästsäljaren med samma namn – på svenska heter den Världskrig Z

Filmen har rätt lite med boken att göra av flera anledningar. Dessa anledningar gör ändå en jämförelse mellan bok och film intressant.

wwzpocket

I läroplanen för Svenska ska man ju tex jämföra genrer och berättarsätt. Boken är skriven som en utredning, en skriftlig minneshågkomst 10 år efter att händelserna avslutats och har många olika berättarstilar. Dessa stilar kan jämföras med den stil filmen väljer. Det är en stil där man väljer att inte använda berättarröst förrän filmens absoluta slutscener. Det är ändå spännande att jämföra de olika berättarstilarna. Det är även mycket intressant att jämföra varför man väljer att berätta på det ena kontra det andra sättet. Båda har sina fördelar och nackdelar – båda har sina restriktioner pga mediet de är skapade i dvs bok och film.

Boken har rätt tydliga socioekonomiska kommentarer om vår nuvarande värld. Av olika anledningar har man valt bort dessa i filmen. Ett tydligt val är att man i filmen helt lyft bort Kina – som har en central roll i boken  – förmodligen för att kunna visa filmen i Kina. Det finns fortfarande en hel del intressanta saker att samtala om utifrån historia, biologi och samhällskunskap.

Stilistiskt är filmen väldigt säker, med tydligt och effektivt bildberättande. Det finns flera filmiska blinkningar. Det roligaste är ändå den tydliga blinkningen till Resident Evil-spelen. Det har gjorts film på dessa spel – men de var inte helt lyckade. Här verkar det som om regissören Marc Forster vill visa på hur bra och spännande det hade kunnat bli. Scenerna i ett labb är som hämtade från spelen – och precis som i spelen blir det riktigt läskigt i filmen.

Så vill ni se en blockbuster i sommar som faktiskt håller måttet…World war Z är ett tips för er.

Två saker till. Filmens musik är riktigt bra och effektiv med klara lån från Inception och 28 dagar-filmerna. Lyssna på den här:

Öppningssekvensen är fantastiskt snygg – den bästa jag sett sedan Dawn of the Dead.

Film och lektionstips: ARGO

Det var ett tag sedan vi skrev en längre text om en hel långfilm här. Nu är det dags igen. Ben Afflecks nya film: ARGO är en film som är riktigt spännande ur väldigt många aspekter. Inte minst är det en film som är oerhört intressant att diskutera utifrån olika perspektiv i skolan.

För det första, för er som inte känner till Argo, en film som bygger på verkliga händelser som det heter i Hollywood. Med tanke på vad vi skrivit här kring de frågorna gällande Searching for Sugarman och Call Girl är fiktion och verklighet en intressant aspekt av denna film. Vill ni arbeta med det och källkritik av film rekommenderar jag denna artikel från Kolla Källan som utgångspunkt för samtalet med eleverna. Be gärna eleverna kolla upp filmen och bakgrunden till filmen på nätet, men helst efter de sett filmen.

Vad handlar då Argo om? 1979 så stormas USA:s ambassad i Iran. Sex personer från  personalen lyckas fly och gömmer sig i Kanadas ambassadörs hem. För amerikanska staten blir det allt viktigare att få ut de sex som flytt ambassaden innan de som håller ambassadpersonalen gisslan förstår att det saknas sex personer. In kommer då Tony Mendez som bestämmer sig för att fejka en film för att försöka låtsas om som om att de sex är ett filmteam från Kanada som skall kunna fly Iran.

Så varför jobba med denna film i skolan? Först och främst det är en riktigt bra film sett utifrån de flesta synvinklar – välskriven, välspelad, välfotad med flera intressanta ämnen och många kopplingar till vår samtid.

Arbetar ni med historia? Använd öppningssekvensen för att presentera Irans nutidshistoria. Den är mycket tydlig, effektivt berättad och mycket konkret.

Sedan är ju hela filmen mycket av en metafilm. Det är en film som handlar mycket om hur och varför man gör film. Det handlar om varför och hur man berättar historier och i vissa fall skapar historia. Det är en även en kärleksförklaring till den amerikanska 70-tals filmen. Av att se Argo får jag intrycket att Ben Affleck såsom jag själv också verkar tycka att 70-talet var amerikanska filmens guldålder och sedan dess har det gått utför. Att man på den tiden kunde göra filmer som just Argo, som handlade om stora saker, gestaltade människor och deras relationer och inte minst kändes psykologiskt trovärdiga. För det är ändå här Argo är som allra intressantast, som en film om varför film faktiskt betyder något. Varför filmmediet kan röra människor på ett sätt som nästan ingen annan konstform kan (och ja, dagens TV kan räknas in här). För Argo är något så ovanligt för att komma från Hollywood, som en film som vill kommentera och diskutera sin samtid genom att visa upp sin dåtid. Omvänd Science Fiction om ni så vill. Argo gick upp i USA i en tid då FoxNews inte vill diskutera något annat än vad som hände eller inte hände i Bengazi i Lybien den 11 september. Är det ett helt annat USA idag än 1979? Är dagens världen så olik den som skildras i Argo. Att en av presidentkandidaterna ansåg Iran som USA:s största hot 2012 är ju spännande. Att samma kandidat anser att det stora hotet mot den amerikanska drömmen är Kina blir ju intressant när vi blir påminda om hur det hotet såg ut 1979.

Det är ändå intressant att göra kopplingen till Call Girl. Call Girl känns ha samma emotionella utgångspunkt som Argo – att berätta en film i 70-tals anda för att diskutera dåtida händelser i dagens ljus. Utomlands där hela förtalsdelen kring Call Girl nog lär gå den utländska publiken förbi är det nog rätt sannolikt att Call Girl och Argo syns som syskonfilmer. Båda mycket välgjorda, prisvinnande filmer, i en stil som kan uppfattas som dokumentär och med intressant innehåll. Båda filmerna väljer även thrillerformen för att berätta sina historier.

En liten kommentar om affischen nedan apropå källkritik och hur man skapar känslor. För det första – varför har man valt att på affischen ha en bild på Hollywoodskylten som inte är från filmen – och är just fejkad? Varför har man valt en bild från Istanbul på Ben Affleck och inte från Teheran? Svaren lär vi aldrig få reda på men fråga gärna era elever om vad de tror om de frågorna.

%d bloggare gillar detta: