Bloggarkiv

…och debatterna fortsätter: Om Liten Skär och alla små brokiga, Call Girl, Searching For Sugar man, Filter #29

Kulturdebatter som vi skrivit om här tidigare fortsätter i full kraft denna vecka: Stina Wirsén bestämde sig att ta bort böckerna med Lilla Hjärtat från bokhandeln och sade att hon slutat rita henne – Wirséns egna ord: Stina Wirséns egna ord om Lilla Hjärtat – DN.SE.
Filmen kommer dock att gå vidare på bio. Böckerna kommer även att finnas kvar på biblioteken. Vad som händer när filmens skall ut på DVD återstår att se.

Call Girl blir inte enligt SVT Kultur INTE  JK-anmäld. Fortfarande så kan familjen Palme tydligen anmäla filmen. Lyckligtvis har det kommit lite fler artiklar som handlar om något mer än förtal som de här från Karoline Eriksson i SvD, och dessa från DN, http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/fler-unga-man-an-kvinnor-saljer-sex-i-dag samt http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/kajsa-ekis-ekman-call-girl-gor-upp-med-prostitutionsmyterna som båda diskuterar sakfrågan prostitution istället.

I vårt inlägg om Filter #29 så skrev vi om Donald Boströmartikeln. Donald Boströms originalartikel som ni för övrigt kan läsa här. Det eminenta radioprogrammet Medierna gjorde ett mycket bra reportage om Filter och Aftonbladetartikeln som vi refererade till. Lyssna på det här.

Därefter ”svarade” Åsa Linderborg i en kulturdebattartikel på Aftonbladet. Därefter stod ord mot ord och vi får väl se hur fortsättningen går.

Avslutningsvis: Searching For Sugar man. Inte så mycket debatt men lite mer info om filmen. Nej, den vann inte Stora journalistpriset, den vann däremot flera priser på världens största dokumentärfilmfestival IDFA  – där den vann publikens pris och bästa musikdokumentär. Enligt SFI så är: ”I Sverige är filmen (Searching for Sugar Man), efter Palme, den mest sedda svenska dokumentären på bio sedan Stefan Jarls Ett anständigt liv (1979).”

Om ni missat Searching for Sugar Man här är trailern:

och om ni sett den kommer ni uppskatta denna frågestund:

samt detta klipp från Letterman Show:

Filmdebatterna fortsätter i höst – senaste exemplet: ”Call girl”

Kulturbråk – eller debatter brukar sällan gälla film. I höst har vi haft tre stycken stora debatter knutna till svenska filmer. Först ut var debatten kring Liten skär och många små bråkiga – som vi skrivit om här och här. Sedan var det debatt om dokumentärfilm och Searching for Sugarman som vi skrivit om här och här. Och så nu diskussionen om ”Call girl”. Det intressanta är att Call Girl debatten har många likheter med dokumentärfilmsdebatten. I DN skriver Maria Schottenius: Utpekandet av Palme i ”Call girl” följer mönstret från bokbranschen – DN.SE. Det är en intressant krönika, frågan är vad som är hönan och ägget. För det handlar egentligen om två trender som går åt olika håll. I filmfallet är det en rörelse från den dokumentära genren mot spelfilmen. Förra årets stora filmdebatt om Play (som vi skrev om här och här) berörde samma problematik som nu uppkommer med ”Call girl” – vad händer när du i fiktionsfilm gör en film baserad på verkliga händelser? Hur anonym skall och bör du vara gentemot de i filmen som eventuellt kan känna igen sig? På detta kommer filmer som Margin Call som inte bygger på verkliga händelser men inte specifika människor och filmer som Social Network där alla dessa delar blandas, dvs människorna i filmen finns i verkligheten, likaså är många av filmens händelser dokumenterade – men det är en spelfilm baserad på en bok som inte är skapad av de som som filmen faktiskt handlar om. Och i höst har stora delen av världen kunnat se The Master som kanske eller kanske inte handlar om Scientologins grundare L. Ron Hubbard.

Om ni vill läsa lite om källgranskning av spelfilmer rekommenderar jag denna artikel som är en intervju med mig och som har praktiska tips till arbete i skolan från Kolla Källan: http://www.skolverket.se/skolutveckling/itiskolan/kollakallan/kallkritik/artikelarkiv/2012/analyseraspelfilmer-1.184840

Så tillbaka till Call Girl – i Svd och Dn ”rasar debatten” med inlägg från alla möjliga håll – tyvärr har debatten mer blivit om det är Palme som är med i filmen än själva filmens innehåll eller för den delen den riktigt intressanta diskussionen om just gränsen mellan fiktion och dokumentärt. Många journalister ser på filmen Call girl som om det vore just en journalistisk produkt och inte en film. Debatten och fokuset har nästan helt och hållet hamnat på Palme, förtal. Ni kan läsa om detta t.ex. här i SvD,  här i SvD, här i DN, här i DN eller här i DN.

Det har funnits försvarare som hellre velat tala om filmen och dess innehåll: från en av huvudrollsinnehvarna, från regissörer och manusförfattare samt i radio idag i p1 morgon.

Lite spännande att man i debatt inte riktigt talar med varandra utan i två spår bredvid varandra. Vad man skall tycka själv? Se filmen – går på en biograf nära dig!

Debatten fortsätter om Liten Skär Och Alla Små Brokiga

Vi har tidigare här skrivit om Liten Skär och alla små brokiga. Debatten har fortsatt sedan dess. Idag har då filmen premiär. Den kommer dock inte ha premiär på två Folkets Bio biografer (som är distributör och vår moderorganisation). Nu när filmen äntligen visas så kan ju alla själva se och bedöma detta verk. Vad Sveriges recensenter skrivit om filmen kan ni läsa här:

Liten Skär Och Alla Små Brokiga (2012) | 9 recensioner.

Några intressanta kommentarer kring recensionerna och debatten:

1. Nästan för första gången vad jag vet recenseras en film utifrån målgruppen. Detta är en film för c:a 2-4 åringar. Hur recenserar man en sådan film? Utifrån hur de kommer att se och bemöta filmen eller utifrån objektiva ”filmiska” kvalitéer”? Hur ser sådana kvalitéer ut i en film för 2-4 åringar?

2. SvD har idag utöver sin recension en mycket intressant Under streckare om Liten Skär och debatten läs den gärna här:

http://www.svd.se/kultur/understrecket/den-svenska-vithetens-blinda-flack_7516230.svd

3. Personligen undrar jag varför denna enligt många rasistiska bild inte uppmärksammats i bokform i två års tid? Är det för att film är farligare än bilderböcker? Eller att filmaffischer är farligare än bilderböcker? Detta är en fråga som även Emma Gray Munthe ställer sig när hon recenserade En liten skär i SVT – som ni kan se här.

Emma Gray Munthe har även stora problem med filmen En Oväntad vänskap som ni kan se i klippet ovan. Det intressanta i Liten skär sammanhanget är att ingen annan svensk filmkritiker eller medievetare verkar ha något som helst problem med den filmens skildring av svarta.

Vad kritiker skriver om den filmen kan ni läsa här.

Är all publicitet bra publicitet? Med Lilla Hjärtat på rätta stället

Är all publicitet bra publicitet? Förmodligen. Låt oss illustrera med två exempel. Apple och En liten skär och alla små brokiga.

Om ni bott under en sten så har ni kanske missat att Apple har släppt en ny mobiltelefon. Apple är företaget som lyckats med bedriften att få sk. seriösa tidningar, TV-kanaler och radio att göra gratisreklam åt ett företag. I flera dagar har dessa sk. journalister gjort reklam för ett event där Apple eventuellt skulle släppa en ny iPhone. Så igår var eventet, och därefter kunde dessa sk. journalister sluta spekulera i vad som skulle hända på eventet och istället göra reklam för den produkt som Apple lanserade på eventet. Journalisterna var jätteglada för de slapp hålla på med journalistik och Apple är jätteglada för att journalisterna och deras arbetsgivare så glatt gett dom reklam värd ett par miljarder. Hur detta kan se ut kan ni se genom att titta på vår största tidnings ekonomiavdelning:

http://www.dn.se/Stories/stories-ekonomi/apple

Så över till Liten skär och alla små brokiga. Filmen och dess affisch har beskyllts för rasism. Affischen har bytts ut efter påtryckningar. Det har blivit debatt. De flesta barnboksförfattare har gått ut till försvar för Stina Wirsén (som skapat böckerna), nu senast Ulf Stark på DN: Med Lilla Hjärtat på rätta stället – DN.SE.

Man kan ju tycka att det är bra att diskussion om rasism uppkommer och hur man skildrar eller inte skildrar olika grupper i barnböcker. Men argumenten som används är väldigt märkliga. Vissa hävdar att det är en stereotyp bild och att man t.ex. i USA aldrig skulle göra så stereotypa bilder. På svensk tv är avsaknaden av bilder på svarta stor för målgruppen 2-4 år (vilket är filmens och böckernas målgrupp). Typ det enda programmet jag vet som kommer från USA som har denna målgrupp är Little Bill. Han ser ut så här:

och hans storasyster ser ut så här:

är skaparen av denna TV-serie rasist? Är det stereotypa bilder? eller är det som kritiker av Liten skär…hävdar okej att visa denna typ av bilder eftersom det finns mer än en färgad i berättelsen?

Andra angriper Liten skär… med att det spelar ingen roll vilken målgruppen är, hur de uppfattar filmen eller skaparens avsikt (att visa upp andra grupper än ”vita” i film riktad till små barn). Man kan dock undra lite över hur man kan ta bort dessa aspekter från ett konstnärligt verk. Man kan även undra varför har inte dessa människor protesterat mot böckerna? De har funnits ute länge och bilderna i filmen är ju skapta efter böckerna? Eller gör man skillnad på medium? Att i böcker är det okej men inte i film och TV? och i sådana fall varför är det okej i det ena och inte det andra? Frågorna hopas. Känner inte att jag får några bra svar.

Personligen hoppas jag många nu efter den mediala uppståndelsen går och ser filmen med sina barn. Att publiciteten leder till att föräldrar tar med sina 2-4 åringar för att se en film med andra figurer än de vanliga de möter, dvs vita figurer och djur. Personligen tänkte jag i alla fall göra det och ser fram mot att min son skall få se Lilla hjärtat, liten skär, Ruta, masken och Bosse. Så han får se hur brokig världen är utanför hans vita enklav i Göteborg.

%d bloggare gillar detta: