Bloggarkiv

Filmdebatterna fortsätter i höst – senaste exemplet: ”Call girl”

Kulturbråk – eller debatter brukar sällan gälla film. I höst har vi haft tre stycken stora debatter knutna till svenska filmer. Först ut var debatten kring Liten skär och många små bråkiga – som vi skrivit om här och här. Sedan var det debatt om dokumentärfilm och Searching for Sugarman som vi skrivit om här och här. Och så nu diskussionen om ”Call girl”. Det intressanta är att Call Girl debatten har många likheter med dokumentärfilmsdebatten. I DN skriver Maria Schottenius: Utpekandet av Palme i ”Call girl” följer mönstret från bokbranschen – DN.SE. Det är en intressant krönika, frågan är vad som är hönan och ägget. För det handlar egentligen om två trender som går åt olika håll. I filmfallet är det en rörelse från den dokumentära genren mot spelfilmen. Förra årets stora filmdebatt om Play (som vi skrev om här och här) berörde samma problematik som nu uppkommer med ”Call girl” – vad händer när du i fiktionsfilm gör en film baserad på verkliga händelser? Hur anonym skall och bör du vara gentemot de i filmen som eventuellt kan känna igen sig? På detta kommer filmer som Margin Call som inte bygger på verkliga händelser men inte specifika människor och filmer som Social Network där alla dessa delar blandas, dvs människorna i filmen finns i verkligheten, likaså är många av filmens händelser dokumenterade – men det är en spelfilm baserad på en bok som inte är skapad av de som som filmen faktiskt handlar om. Och i höst har stora delen av världen kunnat se The Master som kanske eller kanske inte handlar om Scientologins grundare L. Ron Hubbard.

Om ni vill läsa lite om källgranskning av spelfilmer rekommenderar jag denna artikel som är en intervju med mig och som har praktiska tips till arbete i skolan från Kolla Källan: http://www.skolverket.se/skolutveckling/itiskolan/kollakallan/kallkritik/artikelarkiv/2012/analyseraspelfilmer-1.184840

Så tillbaka till Call Girl – i Svd och Dn ”rasar debatten” med inlägg från alla möjliga håll – tyvärr har debatten mer blivit om det är Palme som är med i filmen än själva filmens innehåll eller för den delen den riktigt intressanta diskussionen om just gränsen mellan fiktion och dokumentärt. Många journalister ser på filmen Call girl som om det vore just en journalistisk produkt och inte en film. Debatten och fokuset har nästan helt och hållet hamnat på Palme, förtal. Ni kan läsa om detta t.ex. här i SvD,  här i SvD, här i DN, här i DN eller här i DN.

Det har funnits försvarare som hellre velat tala om filmen och dess innehåll: från en av huvudrollsinnehvarna, från regissörer och manusförfattare samt i radio idag i p1 morgon.

Lite spännande att man i debatt inte riktigt talar med varandra utan i två spår bredvid varandra. Vad man skall tycka själv? Se filmen – går på en biograf nära dig!

Medietips: En katt i Paris och årets svenska film.

Nu är julen här. Många av er kommer säkert gå på bio med era barn. Beroende på barnens ålder är utbudet lite olika. Har ni yngre barn så är utbudet inte direkt jättelockande i år (om man inte ser Tintin som en film för de yngre). Men det finns dock en film som är riktigt bra, som fungerar för båda könen, är snyggt animerad, har en spännande berättelse och som fungerar i rätt många åldrar: En katt i Paris.

http://se.filmtrailer.com/cinema/search-30/6059/En+katt+i+Paris+bio+film+kortfilm.html?q=en+katt+i+paris

När nu året lider mot sitt slut och årslistorna börjar trilla in så kan vi presentera årets bästa svenska film. Daniel Lundquist, från Filmochmediepedagogik och BUFF konstaterade så smart att årets svenska film var varken Play, Apflickorna etc utan Vem är var? Går den fortfarande på en bio nära er se den – annars kommer den förhoppningsvis på en DVD nära dig.

http://se.filmtrailer.com/cinema/search-30/8455/Vem+ar+var+bio+film+trailer.html?q=vem+%C3%A4r+var

 

 

Angående debatten kring Play – Display med Ruben Östlund

Display med Ruben Östlund – YouTube.

Som fortsättning på detta inlägg: https://filmpedagogerna.wordpress.com/2011/12/09/debatten-om-play-och-betydelsen-av-att-satta-film-i-sitt-sammanhang/ kan ni här kolla på diskussionen från Display med Ruben Östlund kring Play (tipstack till Daniel Lundquist @daniellundquist)

Debatten om Play och betydelsen av att sätta film i sitt sammanhang


Sedan filmen Play har haft premiär har den fått blandade reaktioner. Bland kritiker har den fått mycket bra kritik. På kritiker.se är filmen den 10:e bästa filmen i världen från 2011, den har snittbetyg 4.0 vilket är remarkabelt för en svensk film.Sedan tog det fyr i helvete. Debatten har rasat i främst DN och Aftonbladet om filmen Play – rent generellt kan man säga att de flesta varit kritiska mot filmen på olika sätt. Senaste inlägget kommer från Ulrika Stahre  – hon tar barnperspektivet i http://www.aftonbladet.se/kultur/article14048716.ab. Hon går även i klinch med rasism och klasstolkningarna som återfinns i artiklar som de Play-kritiska som

Daniel Strand och Adam Wickberg Månssons http://www.aftonbladet.se/kultur/article14032144.ab,  Åsa Linderborgs två inlägg http://www.aftonbladet.se/kultur/article13979089.ab  och http://www.aftonbladet.se/kultur/article14009244.ab och de  försvarande som America Vera-Zavalas http://www.aftonbladet.se/kultur/article14019440.ab.
I DN har debatten sett lite annorlunda ut – Ruben Öslund skrev själv om sina upplevelser och svar på en del av kritiken i DN – läs det gärna här: http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/vand-inte-bort-blicken. I DN har debatten varit mer sansad (speciellt i kommentatorsfälten). Inläggen har även varit väldigt personliga (inklusive Östlunds eget). Jonas Hassen Khemiri ger 47 anledningar till varför han grät när han såg Play: http://www.dn.se/kultur-noje/film-tv/47-anledningar-till-att-jag-grat-nar-jag-sag-ruben-ostlunds-film-playStefan Jonssons artikel ”Play missar de andras perspektiv” koncentrar sig mer på debatten än filmens innehåll men det är intressant det med – den kan man läsa här: http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/play-missar-de-andras-perspektiv. Bland de mest spännande inläggen kommer inte helt oväntat från Hynek Palas och hans artikel om Play fångar svensk rasism: http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/play-fangar-svensk-rasism. Så varför radda upp en massa debattartiklar om Play? Tja för ALLA saknar ett perspektiv – de har inte med publiken – inte heller de som arbetar med publiken. Det hade verkligen varit spännande om någon av alla dessa skribenter hade frågat t.ex. publiken på Backateatern eller de som jobbade med publiken efter filmen (dvs vi – Filmpedagogerna, Backateaterns personal) hur de upplevde arbetet med filmen. För oavsett vilket perspektiv artikelförfattarna har så har de ett perspektiv av att de vet hur andra upplever filmen. Det de gör ju är på sätt och vis att skapa ett vi och dom andra (som de ofta kritiserar). Så hur var det att arbeta med Play och elever? Enkelt svarat – väldigt svårt. Utvecklat – kan man väl säga att eleverna upplevde alla de nyanser och åsikter som getts uttryck i artiklarna ovan. Då även lärarna verkar ha haft samma problem så blir det inte lättare att arbeta med filmen i skolan. Det stora problemet har dock varit att ungdomarna som såg filmen på Backateatern – inte fick någon introduktion – något som regissören Östlund inte heller ville att de skulle få. Detta gjorde eleverna extremt konfunderade inför det de såg. Positiva upplevelser får jag nog säga saknades direkt efter filmen. Men efter att eleverna fått lite nycklar till att tolka filmen samt allra viktigast, fått den bakgrundsinfo som de flesta som debatterar filmen nu fått, så blev diskussionen och upplevelsen en annan. Den allra bästa ingången har varit att tala om genre och jämför med den liknande filmen Borat (som Fredrik Holmberg gjorde). Med den ingången så förstod eleverna filmen på ett annat sätt och kunde strukturera sina upplevelser på ett helt nytt sätt. Det kan även tilläggas att filmen har en filmhandledning från Svenska Filminstitutet/Film i skolan som ni kan läsa här: http://sfi.se/PageFiles/20916/PlaY2.pdf

Trots att den skrevs innan de första visningarna på Backa och över en månad inför debatten så kan man väl säga att mycket av efterföljande debatt finns i handledningen. Så om lärarna t.ex. hade förberett eleverna på filmen innan hade man vunnit väldigt mycket. Med filmer som Play så måste man filmen i ett sammanhang innan filmvisningen – i alla fall när man visar den för unga människor. Eftersom Östlund ville nå dessa – så hade det hjälpt de unga åskådarna. Det hade förmodligen även hjälpt lite äldre åskådare som debatten ovan visar på. Så sammanfattningsvis – att sätta film i sitt sammanhang skall verkligen inte underskattas, inte heller bör man glömma att ibland fråga publiken vad de tycker istället för att säga vad de tycker åt dem.

%d bloggare gillar detta: