Bloggarkiv

Är du källkritisk min lille journalist?

Förra veckan var spännande. Filmpedagogerna föreläste för fullt med Biblioteksutbildning, 8-mars dag med Globala skolan och föreläsning på Mediedagarna, MEG 2013. Där lanserades den svenska översättningen av UNESCOs MIK-läroplan samt ett material som kan hjälpa er att arbeta med MIK i utbildningen. Det kan ni beställa här.

MIK svensk framsidaNordicomMIK

På MEG 2013 hände mycket annat spännande. Många olika undersökningar presenterades, bl.a. Förtroendebarometern – med vilka medier och vilka inom media som svenska folket har förtroende för. Ur denna vaskades nyheten att Janne Josefsson är den inom media som svenska folket har högst förtroende för. Man kan man undra vad de bygger denna nyhet på? Tittar man på siffrorna bakom undersökningen – vilket journalister inte verkar gjort, är det kanske lite förhastat att hävda att svenska folket har högst förtroende för Janne Josefsson. Frågan som ställdes var denna: ”Finns det någon person verksam i svensk press, radio, TV eller i digitala medier som Du särskilt uppskattar?Av 1220 svarande har 419 nämnt en person. Av dessa 419 har 11% nämnt Josefsson vilket gör att han har den högsta procentsatsen av de nämnda. Vilket innebär att i en undersökning på 1220 personer eller 419 (om vi är snälla mot de som gjort undersökningen) så har c:a 40 personer stort förtroende för Josefsson. Det är statiskt inte så mycket att dra stora slutsatser av. Filmpedagogerna har skrivit om undersökningar, statistik och källkritik tidigare. Här på bloggen finns även Jan Stridhs snabbskola i tolkning av statistik. Det känns som om professorerna Sören Holmberg och Lennart Weibull kanske borde besöka sin kollega Jan Stridh och utbilda sig lite. Även andra journalister borde kolla källor lite bättre.

På kvällen den 8 mars var det ett grävseminarium i Göteborg. Författaren och debattören Maria Sveland var inbjuden till en paneldebatt. Om ni följer sociala medier så kan ni inte ha missat att det blev väldigt dålig stämning under denna ”debatt” och även i eftersnacket. På flera ställen i olika medier skrev sedan deltagarna om vad som hade ”hänt”. Exakt vad som hände vet vi inte och problemet blir att journalisterna helt plötsligt inte vet hur de skall förhålla sig till det uppkomna. Debattörerna är alla trovärdiga källor, varav en är den journalist som svenska folket enligt nyheterna har störst förtroende för. Vilken källa skall man då som journalist lita på? Kanske skall man låta bli att ta ställning, och helt enkelt inte rapportera eller skriva om det.

Radioprogrammet Medierna sänder ett program från MEG. De talar om oansvariga utgivare – Facebook, Instagram och Twitter. Samma dag kommer en debattartikel från Utgivarna (som vill kalla sig ansvariga, kan tänkas) där man som utgivare av tidningar, radio och TV inte vill bli granskade mer än idag. Den självreglering vi har idag räcker resonerar man. Sedan nämner man även i denna artikel att de oansvariga utgivarnas oansvar leder till att de ansvariga utgivarna verkligen måste ta ansvar.

Tillbaka till radioprogrammet Medierna. Där hävdar man att de oansvariga utgivarna Facebook, Instagram och Twitter borde lyda under samma lagar som publicister eftersom de får samma yttrandefrihetsskydd. Problemet är bara det att det inte är samma sak. Sociala medier är inte ansvariga utgivare i Sverige. Det är inte Instagram som är skyldiga till att det skapas ett kränkande konto på deras tjänst. Vissa tycker att det borde vara så – men effekten blir då att dessa företag tar bort sina tjänster från Sverige på ett liknande sätt som Facebook, Twitter och Google gjort i Kina.

Ännu mer anmärkningsvärt är att man i Medierna inte talar om det företag som faktiskt går in och styr journalistiskt innehåll i Sverige, nämligen Apple. Varför inte det? Är det för att man är rädd att Apple kanske tar bort SR:s poddar från iTunes? Eller kommer att ställa högre krav på innehållet i SR?

Så kommer då denna vecka. Den största nyheten verkar nu bli att en trettonårig flicka begått självmord i Kumla. Kort beskrivet: en tragedi. Tyvärr är det så att denna typ av mycket tragiska händelser ofta sker i Sverige utan att de blir nyheter (bland 15-24 åringar är det enligt socialstyrelsen den vanligaste dödsorsaken). Varför blir det då en nyhet? Hon begick enligt medierna självmordet pga. näthat. Sverige har fått sitt första fall där näthat har lett till självmord. Frågan är då, om man vet varför hon begick självmord? Det har ännu inte redovisats i media. Det som framkommit är att på skolan där flickan gick har mobbning och kränkningar förekommit, och att flickan varit mobbad. Det redovisas även att på en del av de sociala forumen där hon rört sig så har kränkande kommentarer förekommit. En kille är misstänkt för att ha använt sig av hot via nätet för att få 13-åringen att agera i sexuellt kränkande sammanhang. Det är jättebra att detta lyfts upp men i mångt och mycket är det spekulationer kring en tragisk händelse. Förmodligen (och nu spekulerar jag) är det fler faktorer som ligger bakom. Nyhetsflash: Detta blogginlägg skrevs igår onsdag den 13 mars. Under kvällen igår verkar den senaste utvecklingen av nyheten vara att det är att man inte söker en pojke utan en sk. Nätpedofil och att flickan utsatts för det som kallas grooming.  Nyheten verkar även med denna nytillkomna information tappat sitt nyhetsvärde.

Att media spekulerar i tragedier är inget nytt. Sådana händelser har ett nyhetsvärde hävdar man. Det har de säkert, men jakten på nyheter verkar kunna leda till att man slarvar med källkritiken.

Igår onsdag skrivs det i SvD och sägs i SR att hälften av barnen är kränkta på nätet. Dessa siffror har vi som föreläsare på området aldrig hört eller läst tidigare (eller sett inom forskningen). Vem kan tänkas ligga bakom en sådan undersökning? I detta fall är det anti-virus och nätsäkerhetsbolaget Norton by Symantec. Varför ställer sig inte en enda journalist frågan om vad detta bolag har att vinna på att presentera en sådan undersökning? Eller för att ställa frågan på ett annat sätt. Varför frågar journalisterna inte forskare som Elza Dunkels och Ann Frisén som gjort STORA undersökningar i ämnet – baserat på stort underlag från hela Europa, och frågar sig varför deras undersökningar skiljer sig från Nortons? Ni kanske enbart har sett en undersökning från Friends? Det är samma undersökning, det är Friends och Norton by Symantec som gjort den tillsammans med YouGov.

Hade man gjort samma typ av källkritiskt arbete om det rört sig om något annat? Hade man rapporterat att sockermängden i läsk minskar enligt en färsk studie från en läsktillverkare? Eller hade man även frågat dietister, läkare eller andra forskare som kan ha något intressant att säga i frågan? Bara en stillsam undran. När vi föreläser för elever kring sociala medier så trycker vi på hur viktig källkritik är i skolan, men även utanför.

Behöver journalisterna en kurs i källkritik?

…och debatterna fortsätter: Om Liten Skär och alla små brokiga, Call Girl, Searching For Sugar man, Filter #29

Kulturdebatter som vi skrivit om här tidigare fortsätter i full kraft denna vecka: Stina Wirsén bestämde sig att ta bort böckerna med Lilla Hjärtat från bokhandeln och sade att hon slutat rita henne – Wirséns egna ord: Stina Wirséns egna ord om Lilla Hjärtat – DN.SE.
Filmen kommer dock att gå vidare på bio. Böckerna kommer även att finnas kvar på biblioteken. Vad som händer när filmens skall ut på DVD återstår att se.

Call Girl blir inte enligt SVT Kultur INTE  JK-anmäld. Fortfarande så kan familjen Palme tydligen anmäla filmen. Lyckligtvis har det kommit lite fler artiklar som handlar om något mer än förtal som de här från Karoline Eriksson i SvD, och dessa från DN, http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/fler-unga-man-an-kvinnor-saljer-sex-i-dag samt http://www.dn.se/kultur-noje/debatt-essa/kajsa-ekis-ekman-call-girl-gor-upp-med-prostitutionsmyterna som båda diskuterar sakfrågan prostitution istället.

I vårt inlägg om Filter #29 så skrev vi om Donald Boströmartikeln. Donald Boströms originalartikel som ni för övrigt kan läsa här. Det eminenta radioprogrammet Medierna gjorde ett mycket bra reportage om Filter och Aftonbladetartikeln som vi refererade till. Lyssna på det här.

Därefter ”svarade” Åsa Linderborg i en kulturdebattartikel på Aftonbladet. Därefter stod ord mot ord och vi får väl se hur fortsättningen går.

Avslutningsvis: Searching For Sugar man. Inte så mycket debatt men lite mer info om filmen. Nej, den vann inte Stora journalistpriset, den vann däremot flera priser på världens största dokumentärfilmfestival IDFA  – där den vann publikens pris och bästa musikdokumentär. Enligt SFI så är: ”I Sverige är filmen (Searching for Sugar Man), efter Palme, den mest sedda svenska dokumentären på bio sedan Stefan Jarls Ett anständigt liv (1979).”

Om ni missat Searching for Sugar Man här är trailern:

och om ni sett den kommer ni uppskatta denna frågestund:

samt detta klipp från Letterman Show:

Filmdebatterna fortsätter i höst – senaste exemplet: ”Call girl”

Kulturbråk – eller debatter brukar sällan gälla film. I höst har vi haft tre stycken stora debatter knutna till svenska filmer. Först ut var debatten kring Liten skär och många små bråkiga – som vi skrivit om här och här. Sedan var det debatt om dokumentärfilm och Searching for Sugarman som vi skrivit om här och här. Och så nu diskussionen om ”Call girl”. Det intressanta är att Call Girl debatten har många likheter med dokumentärfilmsdebatten. I DN skriver Maria Schottenius: Utpekandet av Palme i ”Call girl” följer mönstret från bokbranschen – DN.SE. Det är en intressant krönika, frågan är vad som är hönan och ägget. För det handlar egentligen om två trender som går åt olika håll. I filmfallet är det en rörelse från den dokumentära genren mot spelfilmen. Förra årets stora filmdebatt om Play (som vi skrev om här och här) berörde samma problematik som nu uppkommer med ”Call girl” – vad händer när du i fiktionsfilm gör en film baserad på verkliga händelser? Hur anonym skall och bör du vara gentemot de i filmen som eventuellt kan känna igen sig? På detta kommer filmer som Margin Call som inte bygger på verkliga händelser men inte specifika människor och filmer som Social Network där alla dessa delar blandas, dvs människorna i filmen finns i verkligheten, likaså är många av filmens händelser dokumenterade – men det är en spelfilm baserad på en bok som inte är skapad av de som som filmen faktiskt handlar om. Och i höst har stora delen av världen kunnat se The Master som kanske eller kanske inte handlar om Scientologins grundare L. Ron Hubbard.

Om ni vill läsa lite om källgranskning av spelfilmer rekommenderar jag denna artikel som är en intervju med mig och som har praktiska tips till arbete i skolan från Kolla Källan: http://www.skolverket.se/skolutveckling/itiskolan/kollakallan/kallkritik/artikelarkiv/2012/analyseraspelfilmer-1.184840

Så tillbaka till Call Girl – i Svd och Dn ”rasar debatten” med inlägg från alla möjliga håll – tyvärr har debatten mer blivit om det är Palme som är med i filmen än själva filmens innehåll eller för den delen den riktigt intressanta diskussionen om just gränsen mellan fiktion och dokumentärt. Många journalister ser på filmen Call girl som om det vore just en journalistisk produkt och inte en film. Debatten och fokuset har nästan helt och hållet hamnat på Palme, förtal. Ni kan läsa om detta t.ex. här i SvD,  här i SvD, här i DN, här i DN eller här i DN.

Det har funnits försvarare som hellre velat tala om filmen och dess innehåll: från en av huvudrollsinnehvarna, från regissörer och manusförfattare samt i radio idag i p1 morgon.

Lite spännande att man i debatt inte riktigt talar med varandra utan i två spår bredvid varandra. Vad man skall tycka själv? Se filmen – går på en biograf nära dig!

Medietips: Amerikanska presidentvalet fortsättningen…

Vecka 44 med höstlov rullar in – vilket för elever betyder ledighet – för lärare betyder detta ofta fortbildning. Så även för oss som fortbildar. Tyvärr hinner man som film- och mediepedagog inte dela med sig av alla sina erfarenheter. Men, nu tänkte jag passa på att dela med mig av ännu fler klipp som vi använt i undervisningen kring det amerikanska presidentvalet. Vi har ju tipsat er tidigare här:

https://filmpedagogerna.wordpress.com/2012/09/11/medietips-amerikanska-valet-2012/

Så nu kommer lite fler användbara klipp och resurser för alla er som arbetar med Amerikanska presidentvalet i samhällskunskap, svenska, engelska, marknadsföring, media eller andra ämnen.

Som ni säkert vet gillar vi på Filmpedagogerna Daily Show och Colbert Report. Daily Show har en valspecial sajt:

The Daily Show with Jon Stewart – Election Center | Comedy Central.

I gårdagens SvD var det valspecial i tidningen – de har nog även Sveriges bästa bevakning av valet på webben:

http://www.svd.se/nyheter/utrikes/USA-valet/

speciellt den interaktiva grafiken är användbar i undervisningen

Även på DN finns en valsajt som är användbar i skolan:

http://www.dn.se/nyheter/usa-valet-2012

Vi är ju film- och mediepedagoger och med andra ord är ju media ni verkligen vill ha tips om – so here it goes:

En jättebra sammanställning på engelska om hur USA:s president väljs (elektorröster et al):

http://www.economist.com/blogs/graphicdetail/2012/05/daily-chart-5

En otroligt nyttig genomgång av hur mycket och vilka som spenderar pengar i valet – när, var, hur:

http://www.washingtonpost.com/wp-srv/special/politics/track-presidential-campaign-ads-2012/

Sedan finns det ju massor av myter i Sverige om vad amerikaner tycker och tänker – här har ni fakta och siffror från PEW:

http://carnegieendowment.org/publications/interactive/how-do-americans-view/

Så – nu har ni egentligen fått allt ni behöver för att bedriva en högkvalitativ USA-vals undervisning – lite bonusmaterial:

Kändisar gör propaganda för Romney och Obama:

Chuck Norris:

Kändisar på temat voter fraud – Sarah Silverman:

På temat kvinnor, våldtäkt och abort:

Bästa kommentaren angående republikaners uttalanden och rättfärdigande av våldtäkt:

Slutligen två filmer från kändisar som tydligt för reklam för sina kandidater:

Lena Dunham:

Clint Eastwood:

Dokumentären gör comeback? Diskussioner om dokumentärfilmer i Weird Science, SvD och stora journlistpriset

Dokumentären sägs vara tillbaka. Jättekul! Fler ser dokumentärer i Sverige. Jättekul! En regissör av en dokumentärfilm nomineras till Årets Berättare till Stora Journalistpriset. Jätte…vänta nu lite här… Vad är egentligen en dokumentär? En mycket bra fråga. Gör som era elever och slå upp det på Wikipedia. Där står det: ”En dokumentärfilm är en faktabaserad film som förmedlar kunskap om bland annat historia och vetenskap, mänskliga livsöden eller politiska och sociala motsättningar”. Tja, det var ju inte riktigt sant, eller snarare så, att det handlar om hur man definierar fakta. Fast egentligen skulle man kunna byta ut dokumentärfilm mot spelfilm och det skulle vara typ lika sant. På Ne.se är definition mycket bättre: Dokumentärfilm (efter engelska documentary film), film som inte är påhittad, iscensatt eller dramatiserad med spelfilmens metoder utan som avser att säga sanningen om historiens eller samtidens verklighet genom att med filmutrustningen fånga ett skeende eller rekonstruera fakta. Mycket bättre, men fortfarande finns massor av frågor att besvara. Det är där denna veckas mest intressanta filmtext kommer in – Hynek Pallas text från: Weird Science » Diskutabelt dokudrama. Läs denna text – för den ställer många viktiga frågor om dokumentärfilmen som verklighetsskildrare, om dokumentären vs. spelfilmen, om dokumentären vs. journalistisk text och frågor kring etik och moral inom den dokumentära genren. Vilket för oss vidare mot nästa text. Andres Lokko kommenterar idag på SvD lite tankar om att Regissören Malik Bendjelloul har nominerats som Årets Berättare till Stora Journalistpriset 2012 för sin dokumentärfilm ”Searching for Sugar Man”.  Även detta en utmärkt text som ställer lite andra frågor – icke desto mindre viktiga – men främst ställer den frågan om en dokumentär som är så skapad som denna film är – bör ses som journalistik. När dokumentärfilmen efter 11 September 2001 fick sitt stora publika genombrott så var det just dokumentärer som var drivna av filmskapare som Michael Moore, Morgan Spurlock, Nick Broomfield, Davis Guggenheim  – filmer som genom att de var skapade i ett massmedium lyckades lyfta fram frågor och ”fakta” – som främst den amerikanska publiken var obekanta med oavsett om det handlade om snabbmat, kriget mot terrorismen, kvinnliga mördare, musiker eller miljöförstörelse. För en stor publik blev dokumentärfilmen just en sorts film som gjorde det jobb journalister inte gjorde. Att politik och politisk påverkan fortfarande är stort inom genren dokumentärfilm kan man ju se genom att årets mest inkomstbringande dokumentären i världen i år är 2016: Obamas America. En film vi aldrig kommer få se i Sverige – eftersom dess politiska budskap inte lär sälja biljetter i Sverige (eller finna sympatisörer för inom svenska filmdistributörer). Vad den handlar om? Kolla in trailern här:

eller köp boken som finns bl.a. här: http://www.adlibris.com/se/product.aspx?isbn=1596987782

Bland årets svenska populära dokumentärer finns ju många dokumentärer som alla har inslag av  journalistik – Filmer som Big Boys gone Bananas, Palme, Searching for Sugarman och Till Ungdomen (svensk samproduktion). Är de journalistik? Är de dokumentärer? Alla dessa filmer har ju tagits upp och diskuterats i journalistiska sammanhang – inte enbart i filmjournalistiska sammanhang. Se dessa filmer själv och med era elever – läs gärna texterna från Pallas och Lokko ovan för att diskutera dem. Läs filmhandledningar på SFI: Palme Big Boys Gone Bananas Till Ungdomen. Läs gärna Sonics granskande text av Searching For Sugarman text här. En mycket spännande höst väntar både publik och alla som är intresserade av samtal kring reality genres som Tv-nyheter, dokumentärfilm m.m. Hoppas ni nu fått lite hjälp på traven. Annars vet ni var Filmpedagogerna finns.

%d bloggare gillar detta: